Självplågeri del III

Efter två konditionspass övergick Army Camp i dag till att hantera styrka. Det var intressant och lärde mig två saker.

1. Jag är inte världsmästare på armhävningar
2. Min smidighet skulle få en sumobrottare att framstå som en balettdansös.

Det hela inleddes med några varv runt planen, sedan var det dags att skämma ut sig. 30 meter utfallsgång skulle följas av en språngmarsch. Det gick sådär – benen var som ett gäng ADHD-ungar och vägrade lyda.

Därefter tung träning av axlar (varför, jag använder dem bara till att rycka på?), ben, mage, bröst och triceps. Vad inte många vet är att dips är en effektivare tortyrform än sträckbänkar.

I ett anfall av sinnesförvirring gick vi sedan hem. T ända till Vasastan, jag till Olskroken. Vi börjar närma oss halvtid och förklarade med chockade röster att vi bägge tagit det lugnt med ölen i helgen.

Jag vill återupprepa förra stycket. Idag har jag gått:

• Olskroken – Södra Hamngatan t o r.
• Olskroken – Skatås t o r.

Dessutom har jag tränat i 75 minuter. Det är ungefär en miljon sekunder, det… En miljard plågsamma sekunder.

Fy fan, det här är så sjukt att jag inte ens kan ironisera över det… Lika bra att gå och lägga sig.