Jag lekte deckare på väg till Skatås idag. Förföljde regnet. Det var lätt, för det lämnade rätt tydliga spår efter sig; plaskblöta trottoarer och väldigt frisk luft.
Nästan alla träden lät små vattendroppar vila bland löven, men ett mäktigt lövträd – någonstans längs Birkagatan – ruskade av sig vätan och var sen malligt torr.
Jag var ute i god tid och hängde upp en banderoll på väg upp till motionscentralen: Vänd om, här väntar inget gott! Jag vet inte om den fungerade.
Gruppen var samlad igen. Än en gång styrka. Än en gång nya bevis på att jag, en intelligent man, inte kan koordinera enkla kroppsrörelser under stunder som är längre än 20 sekunder. Efter det förvandlas jag till en rätt tragisk spratteldocka.
Det var utfallsgång, finnen, push-ups, sit-ups, jämfotahopp, plankor, axelmord, benböj, mountain climbing (även om jag knappt kan klättra uppför ett trappsteg givet min teknik) och en del annat.
Märkligt nog föreslog en av deltagarna en tuff övning som vi kunde köra senare i kursen. Ibland förstår jag inte. Det är som om någon på en sträckbänk ber att få den där klådan i skrevet åtgärdad med glödande kol.
Hur som helst. Jag och tänjövningar. Det är som om jag är huggen ur granit – och lika rörlig som just sådan sten. Jag behöver gå en kurs i stretch. Jag är nog en av få människor som har svårt att klara Stefan Holms bravader i höjdhopp, fast i limbo då… Det där med sträckbänk är nog inte så dumt i mitt fall.
Slutkläm. Både jag och brorsan märker en viss förbättring och jag sitter just nu med antydan till en idrottsskada – högerfoten är öm. Jag är sjukt lycklig.
Word up, Anjo 