Skog, rädda mig

Det är söndag. Jag tror att någon har borrat hål i skallen på mig i natt och fyllt tomrummet därinne med flygsugna getingar. Det surrar, snurrar, tänks, funderas och så vidare.

… och jag vet att jag och en gammal vän nått vägs ände. Hur jag än snurrar, surrar, funderar, tänker och så vidare så är det så.

Jag har egentligen vetat det för länge. Kanske visste jag redan i julas, när jag var ute och snodde julgran på grannens ägor och en karmakvist smätte till mig rätt i ansiktet. Lite öm stod jag i skogsbrynet och var lycklig. Utan dig. Nej, jag insåg att jag var lyckligare utan dig. Kanske till och med lycklig bara utan dig.

Jag har känt det sedan dess. Tomheten varje gång vi träffas. Vi skrattar och ler, men det är inte som förr. Jag saknar dig inte längre när vi går åt varsitt håll.

När du inte ser brukar jag ibland titta på klockan och hoppas att vårt möte snart tar slut. Så måste det bli. Det finns en ledsamhet i det, men det är också ett måste. Annars blir vi ovänner.

Det är varmt, bara blått på himlen, och jag behöver släppa ut getingarna.

Det får bli skogen på det här. Ett par timmar i Skatås vård är vad jag behöver idag.

2 reaktioner till “Skog, rädda mig

  1. Det är lite som att sluta gymnasiet, man omfamnar varandra och gråter, inte för att man kommer att sakna varandar så sjukt mycket, utan för att man nostalgiskt minns allt det fantastiskt roliga och underbara och vet att det är över.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s