Svärta och guld

Vi skrattar som små barn, min älskade vän och jag. Syster och bror, dryckeskompanjer, två själar som är rädda för asiatiska toaletter.

Takterrass, fräckheter till en rufsig copywriter (jag heter vad du vill, säger hon) och sen en oväntat god spansk runda.

Vi rör vid svärtan. Våra egna moln och andras oväder. Vi pratar om C, om oroshjärtat H, om andra och aldrig glömda. Och jag inser att jag aldrig förstår mörkret fullt ut. Vad är det som sliter ut all längtan och allt hopp ur dem?

Vad är det som dödar de vackra pojkar de var? C som alltid skrattade och H som var en jävel på att sparka boll. De ska inte vara döda. C ska vara en retsticka och H ska spela oskyldig minigolf i Borgholm.

Jag önskar att de kunde förklara så att jag förstod. Antingen med ord eller med en tavla målade i deras kulörer och ångest.

Jag förstår verkligen inte. Jag önskar jag gjorde det.

Men, det är sommar i kväll. Vi är inte alltid glada. Vi sover ensamma mot vår vilja. Trots att hon är vacker som fan. Trots att jag också är det. Men, vi lever och kvällen är en palett. Lite svärta. Lite solgult. Lite stjärnfärger. Mycket guld.

Buss 60. Inte ens mörkt. Gamlingar åker hem tidigt. Men, fan vet om vi inte kommer att leva för evigt, ändå…

Helgrester och gåtan som är jag

Jag har varit dem båda
Resterna jag såg i hamnkanalen i morse
Den blodröda rosen
Den urdruckna colamuggen
Ibland på samma kväll
Hopp och längtan
Som blir till kolsyra och is

Jag tänker på det
Stannar till och förstår
Inser att jag ibland längtar så mycket
Att jag inte hinner med livet

Gåtan som är jag
Ibland en törnfågel
Ibland en fågel Fenix

Klockan är inte så mycket
Bara 37 år och en månad

Jag är nog en blodröd ros
Snarare än en urdrucken mugg

Strunt samma
Jag är i alla fall inte bortkastad

Djungelspinning

Är det 30 grader ute kan det inte vara en dålig idé att spinna, för inte kan det väl vara varmare i salen?

Svaret på den frågan går att vrida ur min tröja.

Det var fullt i salen, nio människor; åtta schimpanser; sex lemurer och en noshörning.

Aporna tjatade och försökte plocka loppor, men hittade bara gråa hår hos mig, vilket fick dem att rågarva. Lemurerna satt mest upp och tittade sig omkring, spejande och skraja, trots att jag lovade att det inte fanns några varaner och kapkobror i närheten. Värst var dock noshörningen. När vi stretchade och andades in, drog den in all luft i salen. Hade inte fröken Anna lyckats flämta andas ut hade vi dött hela gänget. Grymt otrevligt.

Sen frågade noshörningen om det måhända fanns yogaklasser för rätt orörliga djur och de ska visst starta en sådan i höst. Det låter som något för mig, flikade jag in. Enligt fröken kanske jag borde gå intropasset till den kursen några gånger.

I övrigt – ett strålande pass. Anna är topps, och får en att orka – även när det är tropiskt varmt. Jag har nu genomfört ett äkta hattrick – löpning i lördags, styrka i går och spinning i dag. I morgon ska jag belöna mig genom att skratta mig löjlig tillsammans med Polly Pretty Pants. Lovely. Mine’s a bitter…

Spräng coverbanden istället

Välkommen till den goa, glada, käcka och mysiga staden Göteborg där det från och med onsdag är förbjudet med gatumusik.

Ännu ett fantastiskt beslut i en stad där leran verkar finnas både under jord och ovanför axlarna.

Missförstå mig inte. Blotta tanken på att indianorkestern i Brunnsparken försvinner är som en våt dröm. Ett gäng statister från en John Wayne-film vrider upp förstärkarna och lirar enstaka flöjttoner till ett förinspelat band. Bort, bort, bort. Och, jag tror ingen kommer att sakna trumpetarna och dragspelen på Avenyn (även om en gammal kollega sa att det fick henne att känna sommar även vintertid).

Däremot är bra musiker ett skönt inslag. Reggaesnubben i tunneln mellan Nordstan och centralen är en pärla och den där jazztrion som brukar spela utomhus under julruschen – ska vi verkligen förbjuda dem?

Det goda uppväger det dåliga, även om det kanske är en idé med zoner som kan vara fria och det borde vara förbjudet att följa efter folk om man trakterar ett dragspel. Det är helt enkelt för otäckt.

Vad som istället omedelbart borde förbjudas är usla coverband.

Jäpp, kunde våra lagstiftare istället se till att göra alla såna varbölder fredlösa hade det här blivit en gladare stad.

Tänk att kunna komma in på valfri krog och veta att här står ingen kille som ser ut som Janne Bark (med en bad hair day) och slaktar Hotel California, Stairway to Heaven, Proud Mary och Alice… (nej, inte Eldkvarnlåten, den andra).

Tänk om alla som skaffade sig tragiska bandnamn, blonderade sig och sedan ylade Sommartider, Peter Lundblad och – Gud förbjude – Ledin spärrades in för gott.

Herregud, förstår ni vilket lyft det skulle bli? Glädjen och lusten skulle återvända till vår lilla stad.

Rensa gärna bland gatumusikanterna – men ta hand om coverbanden först.

Tack för ordet.

Bakad copywriter (recept)

Ingredienser:

1 copywriter
1 underlakan
1 påslakan
1 kudde
1 våt handduk
1 bastu/lägenhet med morgonsol

Så här gör du:

Sätt bastun/lägenheten på 800 grader. Placera copywritern på underlakanet, förslagsvis i en säng. Lägg påslakanet löst över copywritern. Placera honom/henne med huvudet på kudden – eller lägg fötterna på kudden om du vill spexa till det. Se till att ha den våta handduken i närheten.

Baka copywritern i åtta timmar, förslagsvis nattetid. Om han/hon inte själv vänder på sig otaliga gånger och trasslar in sig i påslakanet får du fixa det. Blöt copywriterns panna med handdukar strax innan det börjar yras om att roliga människor blåser revelj eller att vänner sitter på psyksjukhus.

Efter åtta timmar, eller när copywritern känner sig trött, groggy och yr, är copywritern bakad, klar och redo att utföra stordåd.

Klä på copywritern hans/hennes arbetsuniform och se till att han/hon har sitt verktygsbälte med såväl synvinklar som synonymböcker med sig. Sparka ordhoran i häcken och se till att han/hon släntrar till jobbet.

(c) Kajsa Warg, 1740

Elefanter ska inte packa ägg

ICA vid Munkebäck har allt som oftast inhyrda ungar som hjälper till att packa maten. Det är lirare från min gamla klubb Qviding. Nu har de dock sommarlov och deras jobb har tagits över av en hjord elefanter.

Låt mig direkt säga att det här inte gick bra. Först stoppade elefanterna in purjolöken och äpplena i munnen, sen packade den min påse med äggen underst. Dessutom blev påsen väl full och istället för att ta ytterligare en påse, tryckte elefanten helt sonika till och – kras.

”Äggen”, sa jag när jag fick en kletigt droppande påse levererad via snabel. Men, eftersom elefanter väger rätt mycket och har ett visst rykte betalade jag gladeligen 20 spänn för hjälpen.

Samtidigt hade ungelefanterna fått syn på en man som köpte en bricka folköl. De kastade i sig ölen, som tydligen tog rätt bra, och sen blev det vilda trumpetstötar och en rusning som förvandlade butiken till kaffeved rätt omgående.

Butikschefen såg bedrövat på. ”Jag visste att vi skulle tagit schimpanserna istället. Vem fan rekommenderade elefanterna?”

I samma ögonblick började en av kassörskorna att vissla och försökte obemärkt att smita.

Jag klappade butiksägaren på axeln, sa ”Heja Qviding”, och gick hemåt.

Lätta fötter och tungt huvud

Löppasset i dag gick förbluffande bra. Okej, det lär dröja innan folk tror mig när jag säger att jag är kenyan, men jag tog mig runt hela åttan utan några tankar på att stanna.

Skatås var helt sagolikt vackert den här morgonen. Solen portionerade ut sig lagom mycket mellan träden. Det var vindstilla. Ljudlöst. Men, ändå så fullt av liv.

Och skorna var rymdskepp som fick mig att flyga fram. Jag hade coola löparbrillor också, så jag såg ut som de där ödlorna i V (fast, jag sprang förstås inte i brandgul overall).

Efter det har det varit huvudvärksdag.

Jag har druckit så mycket vatten att jag nästan drunknat inombords, men det har bonkat lite ändå. Kanske är det alla tankar som slåss med utmattningen som kommer av att springa 0,1895 marathonlopp.

Just nu har jag ett datum som rusar mot mig. En absolut deadline. Det är en rätt fräck sådan, men den kommer lite för snabbt.

Jag ligger efter, och det gör mig förbannad. Jag vet varför och är arg på mig själv (mest) och några andra (lite mindre, men inte så lite). Nu är det bara att borra ned skallen, ta på författarmössan, tafsa på tangenterna och köra.

Super-L fyller år i morgon. Spontant kalas i kväll och jag får säga nej. Ingen öl i solen, bara tecken på skärmen. Grymt orättvist, men deadlines är deadlines.

Jag behöver lite treo tror jag. Det här blir en låååååååååååååååååång natt.