Det kändes rätt bra i Skatås. Uppvärmningen var en lagom lång rymdpromenad. Parövningarna med brorsan gick bra, även om han fuskade. Sen var det lite vanliga rullningar på gräset och AAAAJ.
Ryggen högg till. Jag fick stå över ett par saker, kom tillbaka lagom till axelmorden och fixade även 30 dips utan att skicka iväg mitt testamente telepatiskt.
Sen väntade 90 armhävningar. Jag kom till nummer elva, sen var det god natt igen. Armhävningar med ena handen fram och den andra bak diggade inte min rygg alls.
Jag försökte på nytt under sit-upsen, men nix. Det var bara kört. Extra stretch istället för att få ryggen att släppa något.
Under promenaden tillbaka till p-platsen fick Linda känna lite för att lokalisera smärtan.
”Du är stenhård”, sa hon.
”I know baby”, tänkte jag, men förstod att det här inte var en komplimang.
Nä, jag kom inte ihåg när jag sist fick massage. Stretchar jag varje dag – hmm, är det en dag per år? Sitter jag för mycket i fel ställning?
Så, det är bara att donera skatteåterbäringen till första bästa massör/massös.
Nu har jag vetekuddat ryggen (luktade bacon). Snart väntar spikmattan. Sen sömn.
På torsdag kör vi igen. Jag är revanschlysten. Blev duktigt sned över dagens tillkortakommanden. Antagligen är det ett bra tecken. Flåset känns faktiskt bättre, även om det är rätt långt kvar till modellkontrakt med andra kalsongtillverkare än de som gör gubbkallingar till långvården.
Word up, Anjo 