Ariel är ingen sjöjungfru

På direkt order av Linda bokade jag en massagetid. Jag var välkommen till Ariel, hälsade receptionisten.

Havet är djupt, men smärtan är djupare – något jag erfor när jag mötte Ariel i dag. Det var ingen sjöjungfru som mötte upp, det var en kraftigt byggd man med ett fast handslag. Han undrade om det gjorde något om det tryckte lite. Jag ljög och sa att det var lugnt.

Så började han. Vid alla substralboffare i min blomlåda vilken tripp. Smärta, ömhet och vimmelkantighet dominerade plötsligt tillvaron och när jag insåg att det var sidan jag inte har problem med som smärtade – då slutade det att vara roligt. Då såg jag framför mig en väldigt otrevlig fortsättning

”Det är lite tjockt här”, sa han samtidigt som han lade hela sin tyngd på en ryggmuskel. Jag kunde bara muttra något gutturalt och väldigt osammanhängande till svar. Det gjorde grymt ont, men jag låtsades vara karolin och tapper. Sen kom jag på att min kung sköts av en norrman som hade taskigt sydda knappar och fick panikångest.

Efter det kom Socker-Conny in och sa att med ett schysst järnrör slår man en muskelknuta med häpnad. När han var klar kom ett flygplan in och släppte små fallskärmshoppande sumobrottare över min rygg. De dansade kalinka på min ryggrad och ramlade omkull i märkligt koordinerade intervaller. Slutligen var det dags för Byggare Bob att köra ångvält längs skulderbladen.

Efter 45 minuter sju år fick jag ett glas vatten, rådet att undvika bärs i kväll och var välkommen åter. Det blir nog så, men fan vet om jag inte lämnar ryggen hemma då.