Jeanssnudd

De kommer ofta när det är som ljusast och jag inte är beredd.

Små, små moln som först känns bortglömda på den blåa himlen, men som så småningom gaddar ihop sig, tornar upp sig och blir allt gråare. Sen vräker de på.

I helgen sprang jag rätt in i ett sånt oväder, bara en liten stund, men jag hade varken paraply eller världens bästa gummistövlar på mig. Och självklart började det hagla.

Singellivet är mer komplicerat så här års. På vintern kurar folk hemma, på sommaren berättar de för hela världen. De berättar om sitt vi, det där vi jag inte riktigt hittat fram till.

Jag ser dem och vet att de inte ser mig, för de ser bara varandra, men när jag fastnar i ovädret känns det som en gigantisk parad går efter mig och spelar storbandsjazz samtidigt som alla pekar på mig och ropar han har ingen tjej.

Det är såna regnväder som tidigare var veckolånga. Jag drog fötterna efter mig 2002. Skrev poesi till en som jag aldrig hade och rev sönder dikter till en annan för att jag inte vågade hoppa i vattenpölarna (tänk om jag inte bottnade).

Sen gick åren, jag läste väderleksrapporterna, klädde mig bättre och njöt mer och mer av solen som alltid torkar bort regnet. Jag är en jädra imse, vimse spindel, vad det verkar.

Men, så glömmer jag och går ut utan att tänka. Då är givetvis regnet elakt och heter spö i förnamn. Det regnar från alla håll, men mest från förr i tiden.

Visst, det torkar snabbare numera och långtidsprognosen är rätt okej. Jag kan nog få till den där picknicken i lupindalen förr eller bara lite senare.

Fast, när jag står där i regnet undrar jag under några korta sekunder om det ska vara för evigt. Sen funderar jag på om jag inte bara ska skippa längtan och nöja mig det som en del säger; slå mig till ro med det som är okej och trivsamt, sänka kraven, jag vill kanske för mycket.

Och så slutar regnet. Jag torkar och skakar bort det sista blöta. ALDRIG. Det finns ingen möjlighet. Jag inser att jag inte har det som krävs för att sluta längta.

Jag måste helt enkelt uppleva en enkel jeanssnudd. Det där ögonblicket när det inte ens är hud mot hud, bara denim mot denim, men ett ögonblick som är tillräckligt för att föda historier, drömmar, längtan och det där försiktigt ivriga leendet. Ett osynligt, tyst och nästan obemärkt möte som skriver den enda bok jag vill vara huvudperson i.

En jeanssnudd är allt jag begär. Hur fan kan det vara för mycket, egentligen?

5 reaktioner till “Jeanssnudd

  1. Som sagt; du sätter ord på det som inte vi andra ens kan formulera inför oss själva. Och att läsa är som en jävla käftsmäll, men samtidigt största _lyckan_. För via dina ord kan en annan människa förstå att den inte är ensam om att vara den där som är en i en värld av tvåsamhet…

  2. Släpp aldrig drömmen av längtan efter det ultimata mötet.DET KOMMER .. Jag är övertygad om det. Att nöja sig med något som ”bara” är okej…ger inte livet det solsken du behöver..det kommer regna ändå… som faan emellanåt…Alla har vi en längtan efter att finna just den som passar oss både kroppsligt och själsligt. Att nöja sig med något som är bara nästan släpper ändå inte längtan efter det rätta,det mötet som får hela vår värld att gunga.Tror till och med att den längtan blir ännu jobbigare om den stängs inne….ignoreras. Så på med gummistövlarna och ge dig ut i regnet…känn,se,lär och behåll dina krav / Bittan

  3. Du Anjo, tror du att det funkar om du slutar att leta och drömma och istället bestämmer dig för att hitta?
    Alltså, jag vill inte ge dig någon hurtig dunki ryggen men jag tror på det där. Varför leta när man kan hitta liksom?
    Är hjärnan inställd på att hitta ser man nog saker (och människor) på andra sätt än om den är inställd på att leta.
    Du har ju inget att förlora på att använda hitta-tanken en stund 🙂
    Lycka till.

  4. @ Tea – jag bugar mig. Tack för dina snälla ord.

    @ Suziluz – jag håller med till plenty.

    @ Bittan – längtan och nyfikenhet är två delar i mig som inte kan dö, då dör jag.

    @ Tvillingen – visst är det så, det kan verka som ordval, men visst måste jag tro på hittandet framför letandet. När jag hamnar i regnet känns det dock som om jag måste leta för att det ska sluta regna. Lyckligtvis regnar det inte sällan. I dag lyser solen löjligt mycket, faktiskt. Och, som alltid – dina kommentarer är guld. Du kommer att bli en toppencoach.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s