Löppasset i dag gick förbluffande bra. Okej, det lär dröja innan folk tror mig när jag säger att jag är kenyan, men jag tog mig runt hela åttan utan några tankar på att stanna.
Skatås var helt sagolikt vackert den här morgonen. Solen portionerade ut sig lagom mycket mellan träden. Det var vindstilla. Ljudlöst. Men, ändå så fullt av liv.
Och skorna var rymdskepp som fick mig att flyga fram. Jag hade coola löparbrillor också, så jag såg ut som de där ödlorna i V (fast, jag sprang förstås inte i brandgul overall).
Efter det har det varit huvudvärksdag.
Jag har druckit så mycket vatten att jag nästan drunknat inombords, men det har bonkat lite ändå. Kanske är det alla tankar som slåss med utmattningen som kommer av att springa 0,1895 marathonlopp.
Just nu har jag ett datum som rusar mot mig. En absolut deadline. Det är en rätt fräck sådan, men den kommer lite för snabbt.
Jag ligger efter, och det gör mig förbannad. Jag vet varför och är arg på mig själv (mest) och några andra (lite mindre, men inte så lite). Nu är det bara att borra ned skallen, ta på författarmössan, tafsa på tangenterna och köra.
Super-L fyller år i morgon. Spontant kalas i kväll och jag får säga nej. Ingen öl i solen, bara tecken på skärmen. Grymt orättvist, men deadlines är deadlines.
Jag behöver lite treo tror jag. Det här blir en låååååååååååååååååång natt.
Word up, Anjo 
Apropå vätskebalansen…
Hur gick den lååååååååånga natten?
Jag är lite frustrerad, Sandy. Jag fick inte till materialet som önskat igår. Kan bero på att lyan är som en bakugn just nu. Får fortsätta arbetet i Skatås tror jag.
Det är surt när man inte har formtopp inför dölinje 😐
Håller tummarna – hurra för dig!
Thanks. I dag flyter skrivandet bättre. Även om jag just nu känner mig på gränsen till att brinna upp i hettan.