Jag skrev lite om det i går, förbudet mot gatumusikanter – en regel som tydligen inte är helt genomarbetad (lustigt, det verkar som om mycket i den här stan just nu är hafsverk och skakigt).
Hur som helst, i dag var första dagen med förbud och stan fylldes av musikanter.
Jag såg en orkester vid Domkyrkan – flöjt, trumpet, banjo och annat.
Vid Kopparmärra var det trummöte och alla trummor fick vara med.
En cyklist åkte upp och ned längs Avenyn och spelade flöjt.
Utanför Bryggeriet stod ett band och spelade, skönt jazzigt var det.
Vid Lipp kompade en kille med gitarr en sångerska i fin klänning som stod under ett paraply.
Plötsligt gick en kille glatt förbi och vinkade. Han hade kontrabasen på ryggen.
Två skådisar utklädda till poliser rusade omkring ropandes ”tyst”.
… och staden var glad, levande och piggare än i går. Fortsätt, fortsätt.
Word up, Anjo 
Åh va fint! Leve musiken!
Det var väldigt glatt. Jag garvade gott, som de flesta gör.
Det är härligt med lite civil olydnad ibland. Handlar det dessutom om sinnesintryck så brukar det i alla fall ge mig en extra energi kick. Det gör mig påmind om att man ibland borde våga göra något nytt utanför de vanliga ramarna. Göra en liten revolt i sin egen vardag… om det så bara är att promenera en helt ny väg till affären eller jobbet eller pröva en helt ny maträtt eller lyssna på en okänd artist.
Exakt. Det är ibland allt som behövs.
Men har man lyssnat på damen med blockflöjten som bara har två toner (?), då är det lätt att förstå att folk blir desperata. Huvva.
Jo, det finns en hel del som låter väldigt illa, men tystnad låter trots allt inte bättre. Fast, visst önskar man att det fanns en lägstanivå ibland …