Mamma

Än en gång har bloggvärldsbloggen frestat med ett häftigt ämne. Förra gången var det Gud, nu handlar det om något som är minst lika stort – mamma.

Låt mig berätta en historia. Det är en mörk höst, på mer än ett sätt. Jag har gått mer vilse än någonsin förr. Min mobil är avstängd, precis som jag är.

Det är kväll, jag slår på den, och meddelandena är intensiva. Mamma har fått en stroke. Jag och CL åker genom staden, hon skjutsar, jag berättar inte. Vi pratar om annat, jag håller masken. Sen, en vansinnesfärd till Sahlgrenska med brorsan. Vi tar kurvor på två hjul. Familjen strömmar till. En bokar flyg i Milano, en vänder nästan en buss i Småland. Slangar. Maskiner. Overklighet. Hopp. Ångest. Tårar. Varuautomatspromenader. Äckligt kaffe för att fördriva tiden.

Samma höst. Dagliga färder till Högsbo. Prat. Försök att kommunicera. Vi plåtar varandra och kämpar. Varje gång jag åker hem vill hjärtat ge upp och dra åt helvete när jag ser henne vinka sorgset.

Snart jul. Jag, en julaftonsfascist, har vaknat. De som är döda förstår inte sorgen över en mammas sjukdom och tycker att det kanske är hennes tur. De förstår inte hur jag gillar julen och undrar om jag inte vuxit ifrån den. Jag tittar, för första gången på länge, och ser deras otillräcklighet. Hon vet inte det, men min mammas sjukdom har fört mig hem igen. Just då är det världens klenaste tröst.

Jul. Den konstigaste, värsta och bästa. Vi bygger om ett hus. Säng på undervåningen. Mamma kommer hem. Tårar. Skratt. Julklappspapper. För mycket skinka och julmustkittlingar i näsan. Nästan som vanligt.

Nu. Flera år senare. Mamma ringer ibland. Det tar sin lilla tid, men jag har all tid i världen. Afasi är ett ord som är lätt att uttala, om man inte har det. Vi skrattar som fan åt feltolkningar, ibland är det frustrerande och hon suckar.

Inget blir som förr igen. Men hon är en jävel på boule. Hon simmar, åker på utflykter, promenerar och är full av liv.

Hon plockar ibland fram boken Kära Mamma som jag köpte. Bröstklump.

Stroke är jävla skit. Så många gånger har jag tänkt, om bara inte … Men, det är som det är. Det finns oerhört mycket sorg, tankar om hur orättvist det är att hon drabbades, ledsamhet och ilska i ena vågskålen. Ändå är det sorgsna en liten, liten fjäder, för i andra skålen ligger glädjen över att mamma finns kvar och den väger alltid tyngst.

Jag brukar säga att mamma aldrig blev sjuk. Det tråkiga är en fantasi. I verkligheten dansar hon med de andra älvorna i morgondimman strax bortom vårt fina, röda hus på landet.

Hon har fött åtta barn. Hon och pappa – låt oss inte glömma honom, han är värd några tecken (understatement of the year) har skapat en stor, vild och fantastisk familj.

Hon är helt enkelt bäst.

19 reaktioner till “Mamma

  1. Att kunna skriva om sin mamma på det sätt du gör, det är kärlek! …och som vanligt så är ditt språk av absolut världsklass…

  2. Jag hör dig & förstår dig eftersom mamma drabbades av samma den 18 sept förra året…som dessutom var det värsta so far i mitt liv…grät massor varje dag i 6 månader…att jag inte dog av uttorkning….

    Mammor e bäst! Min mår ganska bra nu…skrattar som faan gör vi & jag skämmer bort henne med allt hon vill ha…för det skall hon få….En tuffing som dock ”bara” hade tre barn men vi har icke varit lätta plus tagit hand om sina föräldrar, startat affärer, hankat sig fram, fått en ”ny” karriär…har jobbat ihop i restaurangbranchen sedan jag var 15 år….Tyvärr förstår inte min tvillingbror detta & jag hoppas att inte min mammis hjärta är allt för sargat av den vetskapen…

    Hoppas din mammi & du får en fantastisk sommar!

  3. @ Tea – tack och bock.

    @ Polly – tack detsamma, min vän.

    @ Not on my shift – jag förstår det, det är trist som fan att du inte fick behålla henne längre. Mammor ska inte dö.

    @ Lena – tack, tack.

  4. Det är inte utan att den gamle fadern blir alldeles rörd och fäller några tårar när han läser Anjobloggen och Syncbloggen så här på småtimmarna.
    I rummet intill ligger modern ifråga och snarkar ljudligt och förnöjt efter att tidigare ikväll sittande i sin rullstol ha spöat både undertecknad och några barnbarn i improviserad boule på gårdsplanen.
    Den bibliska berättelsen om Marta och Maria har gett mig tröst: Marta var den som fixade och donade och ordnade allt. Maria släppte allt sånt och lyssnade.
    Vi är alla normalt utrustade med både Marta- och Maria-egenskaper i varierande grad. Men mamma har bara Maria-delen kvar – men det är den goda delen! Även om Utkorgen har havererat så är Inkorgen intakt: Att kunna lyssna, att kunna hantera inkommande information, att kunna tänka, att kunna glädjas åt barn och barnbarn – och att spöa sin man i boule…
    Att hon inte kan plocka upp ett barnbarn i famnen eller laga mat till er när ni kommer är en stor sorg, men det förringar inte det faktum, att hon har den goda delen, Maria-delen, intakt – och det är en stor glädje i sorgen!

    1. Å andra sidan innebär det att vi får provsmaka dina improviserade grytor och det är ju …eh, alltid en annorlunda upplevelse, farsan.

  5. hear, hear, vad gäller grytorna lillebror är upplevelser ordet…
    Min mammasaknad ligger i att inte alltid kunna prata om hur våra barn liknar oss som små, hur det var då jämfört med nu

  6. Vad fint du skriver om din mamma. Precis som du säger borde mammor aldrig få stroke. Inte propp i lungan heller. Det är några år sen och jag hade tur. Min mamma är stark som en tjur och klarade som tur är det hela. Men jag ser på henne med lite andra och ömmare ögon sen dess.

  7. @Sis 1 – det var nog både tennis och handboll, faktiskt. Hon var lite som Kim Jong Il när det gällde sina idrottsmeriter. Idag är hon bara boulemästare.

  8. Så fint du skriver om din mamma o familj . Det berör hjärtat . Att du finns vid hennes sida är det bästa för hennes välbefinnande , värmer så gott i hennes hjärta .
    Att söka förklaringar till varför livet ibland går omvägar finns sällan . Manualer till livet finns inte heller . Men att lära sig se varje människa man möter det är en konst .
    Fortsätt kämpa på och njut av din mamma och resten av familjen.

    1. Tack, Lotta. Det ska jag göra. Jag vet att du har rätt. Jag skulle kunna göra tusen saker, men ett leende och en kram är alltid störst när det väl kommer till kritan.

  9. Hej! Vet precis hur det känns! Jag känner igen allt du beskriver. Min mamma är förlamad på höger sida kan inte svälja och bara säga enstaka ord. Dock hör jag några fler ord än förra veckan. Känner som du, sorg, smärta önskar att allt ska bli som innan. Men det blir det aldrig försöker se det positiva fokusera på det hon kan: läsa, se , höra, tänka och hon LEVER! Vi kan träffas det är bra! Kram Maria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s