Bränn mig

Jag vill känna den där handen
På min hud
Den där jättevarma handen

Den som är så varm att jag inte bränner mig
Men ändå brinner okontrollerat

Just nu känner jag inte handen
Och vet inte när jag kommer att göra det

Det är i de ögonblicken jag kan känna mig bränd

6 reaktioner till “Bränn mig

  1. Återigen, du skriver så vackert och så träffande att jag bara måste skriva en kommentar 🙂 Tack!

    Sen har jag en fråga också, eftersom du skriver så fint och så ärligt (känns det som) så undrar jag hur många dejtförfrågningar du får härifrån bloggen?

    /Nyfiken i en strut 😀

    1. Oj, jag får mycket bra feedback, en del flörtiga kommentarer, vilket är kul. Riktigt roligt är att en person som jag inte känner, men vars språk, bilder och tankar jag totalt fångats av, vill träffa mig.

      Och, jo – allt är ärligt här. Jag är svinkass på oärlighet 🙂

    1. Tomhet och ensamhet bränns. Sen kan längtan bränna, fast på ett annat sätt.

      Tomhet och ensamhet bränner och förtär.

      Längtan bränner bara bort det döda, så att nytt kan växa fram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s