Jag har i flera år varit en motvillig deltagare i kriget mot mördarsniglar. Försiktigt ställt mig på knä bredvid dem, berättat sagor om snigelhimlen och hur vackra ängarna är där. Att blad kan ätas i det oändliga och sen växer de ut omedelbums. Sen har jag, med en klump i halsen, gjort min plikt som soldat vid fronten. Men, jag har alltid gjort det ytterst motvilligt.
I dag förändrades allt. Jag såg två mördarsniglar stå öga mot öga med en pantersnigel. De berättade för den att mördarsniglar är Jehovas utvalda sniglar.
”Bara 144 000 sniglar får plats i himlen, och det är bara mördarsniglar som kommer dit”, sa en av dem.
”Se så, köp senaste numret av Slemtornet och bli en av oss”, sa den andra.
”Prickarna är ett aber, men vi ska nog kunna fixa dem”, se den första.
Och plötsligt var jag inte längre än tvångsinkallad rekryt. Jag var nu en frivillig i fronten. Att de äter farsans salladsblad är en sak, men att pracka på folk sin vantolkning av bibeln? Nä, där gick gränsen.
Detaljerna besparar jag er, det var inte vackert.
Det är å andra sidan pantersniglar. Och sniglar med skal på ryggen i roliga färger. Mördarsniglar däremot… Uuäck!
Word up, Anjo 
Fint. Bra. Och så rart om ett så hemskt ämne.
Du kan du.
Att motivera massmord är en konst.