Älskade Skatås

Jag funderar ibland. Är runda gatlyktor smartare än platta? De platta tycks säga öööh, medan de runda alltid känns som mer av aha-typen.

Jag är i min skog, på mina stigar. En hel eftermiddag. Väskan är packad med utifallutrustning och jag travar på. De gröna nyanserna, bäckarna, stenarna och stormvälta träd som är som installationer.

Skatås är så vackert. Även om det är så många löpspår och så lite tid. Här kan man gå från Apslätten till Soldatängen. Eller bara chilla med änderna vid sjöarna. Gräsänder är det finaste som finns på två ben.

Vid Härlanda Tjärn stretchar en tjej i en vinkel jag inte ens kan räkna ut. Här och där ser jag folk springa så lätt, fort och ledigt att jag vill fälla dem. Jag tror den känslan är en slaggprodukt.

En uttråkad schäfer ser ut att imitera mattes meningslösa snack i en mobilsnäcka. De borde vara förbjudna i Skatås. Mobilförbud på åttan – NU!!!

Sen, efter tantens kackel. Tystnaden.

Jag hör fler porlande bäckar än människoröster. Det är skönt. Den här vägen är så vacker. Bara en fimp på flera kilometer.

Trappstegen mot Västra Långevattnet. Hundratals. Härliga. Däruppe är det sällsamt. Jag ser några enstaka människor, inga ensamma människor. Jag tror inte att man kan vara  ensam här. Om jag någonsin kysser henne här kommer det att vara för evigt – ingen kärlek som föds här kan gå sönder.

Och jag fortsätter längs vägen mot Delsjön. Det knastrar under fötterna. Jag tror inte att några förhoppningar och drömmar kan grusas om man får trampa en grusväg ibland. Inte ens om himlen mellan träden samlar ihop en molnmobb som ser grym ut och vill dränka dig snarast möjligt.

I korsningen vid sjön är det sol och regn. Det är en kontrast. Och mitt i allt en förvånad koltrast. Jag försöker plåta den och förvandlas till Kalle Anka på fotoexpedition. Så fort jag har den i sikte flyger den undan.

Jag är lycklig ändå. Huvudet sjunger vackra sånger.

Älskade Skatås.

7 reaktioner till “Älskade Skatås

  1. Så bra beskrivet, precis så är det. Tog samma väg som du idag (och jag lovar, även om det ser lätt och ledigt ut så är det inte alltid så vi trikåmänniskor känner det….) och kände samma känsla. Du har rätt, det går inte att vara ensam däruppe, det är en slags paradoxal gemenskap, trots att jag oftast söker mig ditupp just för ensamheten.

  2. Den där slaggprodukten ägnade jag 15 år åt. Eller 15 säsonger rättare sagt. Gillar att vara reklamare men saknar ibland att vara linebacker. Fälla folk som springer är oroväckande härligt.

  3. @ Lobelia – Jag har sprungit några tiotal mil där genom åren och det kan vara toktungt ibland, men det är vackert så att det räcker och blir över…

    @ Fredrik – Ja, det finns en slags skönhet i det som man sällan upplever i en ateljé. Hmm, kanske borde börja fälla formgivare och projektledare lite då och då…

  4. Skatås? Skulle det alltså vara något att ha? Man kanske ska vidga vyerna och springa nån annanstans än slottis… Fin text, hörrö.

  5. hehe Det märks att det var sommar när du skrev den här härliga texten! Jag var nämligen uppe där idag och pulsade fram i snöblandat regn och iskyla. Kan säga att nästa gång jag besöker Skatås blir till våren! Som jag inte längtar mindre till efter att ha läst din text!

    1. I och för sig har alla årstider sin charm, men jag längtar verkligen till sommaren och Skatås när det är som grönast. Att gå längs Västra Långevattnet eller runt Stora Delsjön – magiskt.

Lämna ett svar till Anjo Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s