Oro…

I dag berättade ledningen att vi ska vaccineras mot vininfluensan på jobbet. Det lät märkligt och väldigt oroväckande. Jag är inte rädd för vininfluensan, däremot vore en akut spritförgiftning inget kul.

Dessutom är jag lite orolig för massvaccineringar rent allmänt. Man vet aldrig om det är utomjordingar som sprutar in pyttesmå sändare i en, så att allt jag gör i framtiden styrs av bindgalna utomjordingar med skumma avsikter.

Visst, jag litar egentligen fullt ut på mitt företag. Det är härliga människor, de är duktiga och jag vill verkligen vara en av dem – men, min mamma har alltid sagt att man inte helt ska utesluta att man hamnat bland utomjordingar. Enligt henne tar det oftast 4-7 veckor innan de avslöjar sig. Och jag har bara varit här i två veckor.

Två veckor och redan tal om mystiska vaccinationer utförda av en, hittills, icke namngiven läkare.

Jag får gå till jobbet i staniol ett tag. De kanske kan läsa mina tankar…

Chokladchock

Åh, så härligt. Det är byggkris i Sverige och mängder av byggen är inställda. Det är goda nyheter, eftersom tusentals förare av betonglastbilar har omskolats.

Jäpp, istället för ändlösa cementrundor kör de omkring i städer och byar, två och två, och sprider glädje i ombyggda cementlastbilar. Den första kör en lastbil som blandar till chokladdryck. Den andra kör en lastbil som vispar grädde.

Och så fort man ser dem, stannar de och häller upp jättestora glas med choklad och vispgrädde till barn i alla åldrar. Okej, nu finns det ju lite barn som är laktosintoleranta, men de får nyckelringar och Ahlgrens bilar, så det är rätt okej ändå.

Det är fantastiskt fint. Länge leve byggkrisen.

Kan dop vara dopade?

Gårdagen tillbringades i Skara, eftersom brorsonen Lucas döptes. Tre saker är värda att notera från tillställningen.

Egentligen fyra, men jag väljer att bortse från min sedvanliga upptäckt att effekten av dussintalet småungar i en lokal är exakt densamma som om du skjuter sönder en bikupa med hagelbössa.

Nåväl, åter till listan.

1. Alla dop borde äga rum i kyrkor som är minst tusen år gamla. Skara domkyrka är fantastiskt vacker.

2. Alla dop borde dessutom avslutas med temat till Stjärnornas Krig på orgel.

3. Alla dop borde absolut innehålla skönsång à la min lillasyster Hannas. Tyvärr är kameramannen en katastrof, men det här är vackert ändå:

Dagen efter

Jag var ute igår. Det blev väldigt blött.

Nej, inte så väldigt mycket alkohol. Däremot kom det en försvarlig mängd regnvatten när vi stod på Incontros uteservering och promenaden till Merlot företogs i ett skyfall som fick räven på min Fjällrävenjacka att ruska av sig vatten i en halvtimme.

I morse var jag dock rejält sänkt. Låg och vände och vred på mig, försökte gömma mig med kudden över huvudet, drog ihop min lekamen till fosterställning och så vidare. Inget hjälpte. Jag mådde pyton.

Hallå? Ljög herr Andreas om alkoholintaget trots allt? Var det en riktigt rotblöta även invärtes?

Nix, men jag är fortfarande chockad, skakig, beklämd, förtvivlad, desillusionerad, anfrätt, deprimerad, förbluffad, ansträngd och opasslig.

Jag kan helt enkelt inte bli av med det som hände på Incontro, när jag strax innan avfärd stod och kastade vatten på toaletten. Jag kan bara inte glömma hur den inhyrde pianisten en trappa upp spelade och sjöng (nåja) Gyllene Tiders När vi två blir en.

Tag bort smärtan, någon. Jag tror att det är samme pianist som för några år sedan mördade I still haven’t found what I’m looking for. Det här var dock värre – och en mycket, mycket sämre låt.

Jag får ta en återställare – en dubbel Eldkvarn, tack.

Åtlöjevinning

Jag vet att jag borde skicka någon annan, men tror, dum som jag är, att det ska bli annorlunda varje gång.

Så, i morse packade jag ned alla återvinningsprylar i kassar och tog vägen förbi återvinningsstationen på väg till jobbet.

När jag hällde ned mina gamla GP i dagstidningslådan skrattade behållaren och skrockade mot mig:  ”Jag tror inte ens Grissom i CSI hade kunnat hitta dina fingeravtryck på kultursidorna. Du sitter väl bara och lusläser tipsraden och undrar hur du kunde få fyra rätt den här helgen också, din loser.”

Bedrövad vände jag mig mot pappersbehållaren och började mata i mjölkpaket, dassrullehållare och en del andra förpackningar.

”Kom igen”, sa behållaren. Dess undre inkast, som är placerat så att rullstolsburna ska kunna använda det, vred sig i ett elakt flin. ”Fram med pizzakartongerna, nu. Vi vet att du har köpt den senaste veckan. Batteriholken såg dig smita in till pizzabagaren.”

Jag mumlade mitt mantra att det heter pizzalåda och att kartong är ett material. Sen gled två lådor ned i det svarta gapet. Behållaren sniffade. ”Mmm…den första luktar vitlökssås, men den andra är ovanligt torr. Ingen sås på den? Försöker du banta, eller, hahaha.”

Tårarna trillade när jag lade i pizzasalladsburkarna i plastuppsamlaren och sen följde diverse plastprylar. ”Halvfabrikat från en halvfigur”, fnissade plastsamlaren.

Jag vände mig mot plåtbehållaren och tryckte ned en burk vita bönor. ”En burk bönor gör ingen mirakelförbättring av ditt BMI”, väste behållaren.

Med en suck började jag att gå därifrån. Bakom ryggen hörde jag glasbehållarna skramla. ”Hej, har du inget till oss? Har du inte tröstdruckit något i helgen, eller var det bara fulöl i pantburkar?”

Det här med att vara miljövänlig, det är inte min grej, helt enkelt.