Inledningen till Sunday Bloody Sunday och scenen blir grön. Bilderna strax innan är från Iran, skärvor från frihetskampen. Den sista bilden visar hur någon, med sina två händer, formar ett hjärta.
Jag applåderar. Det värker bakom ögonlocken. Jag tänker på Neda. Flickan som blev en symbol för vansinnet i Iran. En grynig bild på en flicka som inte hör världens ondska längre och vars ljus redan flyttat till Elysions ängar.
Jag har aldrig skrivit det förrän nu, men de mörka, nästan svarta ögonen på den bilden är både hopplöshet och hopp. Hopplöshet för att någon så enkelt kan släcka människors ljus bara för att de begär frihet. Hopp för att oavsett hur många ljus som släcks finns det alltid nya ljus.
How long must we sing this song, sjunger Bono.
Och även om det är en av världens bästa låtar hoppas jag att han snart får sluta.
Word up, Anjo 
Jag vill också att han ska slippa sjunga den fler gånger. Men med 6000 års facit i hand: Jag tror det dröjer.
Mmm… Det krävdes inte mer än fyra personer på Jorden, enligt Bibeln, för att vi skulle få det första mordet. Människan är kass emellanåt.
+1 på hela det här inlägget. Var också där och håller med i varenda mening, varje andetag.
Skönt att fler kände så. Det är viktigt.
NaivMatti tänker högt: Jamen om vi ALLA sjunger den.
Hela tiden. Om & om & om igen. Aldrig slutar.
Det är också ett väldigt bra alternativ – och naiv är fint att vara. Ju flera naiva, desto vackrare värld.