Munchträning på gymmet

Det är lätt att känna sig som varelsen i Munchs berömda målning efter ett hårt träningspass.

Jag värmde upp på cykeln och där visas distans och – trodde jag – kaloriförbränning. Men, den räknade nedåt och visade sig vara mitt hopp om att överleva i procent. Jag hoppade av cykeln på 1.

Fria vikter, fångad Andreas. I spegeln en plågad och svettig man. Jag kände en sådan sympati för honom. Ta av dig kepsen och sätt dig under trädet, så ska jag bjuda dig på iskall Pommac och läsa en saga för dig. Sen insåg jag att jag tittade på mig själv och tappade vikterna.

De funktionella maskinerna till dysfunktionell träningsnarkoman. Andreas drar som han vill, men i huvudet står det still. Vem uppfann egentligen triceps? Det är extremt meningslöst att få ont där.

Sen magträning. 45 vanliga sit-ups, 30 sneda, 45 vanliga på boll och sen rövlyft. Men, vänta nu. Bollen som jag lade undan är på väg att studsa tillbaka. Nej, den studsar inte, den skakar av skratt. Corebollen skrattar åt mig.

”Sluta”, ber jag. Den fortsätter att skratta, ett studsande skratt. Det brister för mig. Jag hämtar en kettlebell och bara slår, slår, slår tills corebollen slutar skratta med ett pysande.

Jag avslutar med att köra lite crosstrainer och tänker hur mycket jag önskar att jag var Juha Mieto. Försent kommer jag på att jag hade en önskan kvar sen jag hittade en ande i en flaska i går morse. Jag förvandlas till en skäggig finne som bara nästan kommer att komma ikapp Thomas Wassberg och för alltid är ihågkommen som nummer två.

I dag är det återhämtning och vila. Det behövs.

2 reaktioner till “Munchträning på gymmet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s