Lyckopromenaden

6 augusti var skönhet och lycka.

Det sägs att delad glädje är dubbel glädje, men S röst var redan fylld av dubbel glädje när jag ringde – hur mycket glädje blir det inte då? Kvadruppel? Jag är så glad för hennes skull och det satte tonen för en dag som bara fortsatte att vara glad, solig och vacker.

Lyckopromenaden började med kaffe på  Le Pain Francais. En svartvit bild på väggen, en glädjestrålande pojke springer gatan fram med en gigantisk baguette under armen. I kaféet, två urgamla tanter som testar ny kaffekultur. De var unga när kaffe på fat var trendigt. En av dem har en dramaten, båda är skönhet. Hade tomhetspojkarna som rycker väskor av gamla tanter sett dem och förstått hur sabla coola de är hade aldrig mer väskor ryckts.

I backen utanför, en flicka på sparkcykel. Hon har rosa solglasögon och en storebror. I gräset nedanför S:t Pauli kyrka kryper en liten. För honom är gräsmattan lika oändligt som universum. Kajorna som han kryper mot är avlägsna planeter.

En grävskopa på larvfötter bygger en minneslund. Jag hävdar att det här är anläggningsmaskinernas motsvarighet till gräsänder. Jag tror att de flyttar jorden mer poetiskt också.

En gammal tant rastar sin katt. Hon är dansk och lutar sig mot sin rollator. Vi byter några ord och jag minns två andra rollatorriddare. De satt på varsin sida av vägen och tittade på varandra. Det kunde nog bli duell i solnedgången, om inte Västnytt kom emellan.

Grusknastret i Skatås är den enda GPS du behöver. Här finns fler färger än i färgaffären och varje skugga är ett bevis på att solen finns. Stenarna är tidlösa, även om de är mossiga, och trädens knotiga grenar är både vägvisare och öppna famnar.

Varje sväng, varje vägkrök är ett äventyr större än något annat. Häftigare upplevelser än överexploaterade minnesmärken. Här finns inga guider, inga vykortssäljare som talar 40 språk. Det är bara jag, naturen och rätt många gräsänder.

På andra sidan Delsjön hör jag motorvägens brus, när jag vänder mig om ser jag bara skönhet. Det är en fantastisk kontrast och valet är så enkelt. Blir det någonsin krig mellan människa och natur – då är jag en femtekolonnare som står i första ledet i naturens armé.

Tillbaka mot staden, rötter bryter fram på grusvägen. Här och där har folk hittat sina avskilda klippor. Sen hör jag en livlig badplats. Barn tjuter och skrattar. De större spelar volleyboll. Grilldoft sicksackar sig fram mellan träden.

Jag ser en annan skönhet. Människors glädje och lyckan över att solen äntligen tittar fram.

Hemma. Fyra timmar. Kanske två mil till fots. Lycklig. 6 augusti var en bra dag, från första tanken till det sista längtansfulla leendet efter ännu en dag.

5 reaktioner till “Lyckopromenaden

  1. Kunde inte sagt det bättre själv. Så därför lånar jag Sören Kirkegaards bevingade ord:

    ”Förlora aldrig lusten att gå.
    Varje dag går jag mig in i ett tillstånd av välbefinnande.
    Jag har gått mig till mina bästa tankar och ingen tanke är så tryckande att den inte kan gås bort.”

  2. @ Daniel H – fötterna är en fantastisk gåva. Ibland ska de dock springa och emellanåt kan de med fördel trycka ned en pedal också.

    @ Lobelia – Kirkegaard, en briljant författare och tänkare.

  3. mina fötter blev min terapeut när jag separerade. dom gjorde underverk. gick miltals med dom och de endorfiner som frisläpps under fötterna när man går hjälpte till att läka mitt sårade hjärta. Alla borde uppleva promenadedens läkande kraft!

    1. Absolut. Jag har nästan varje gång jag upplevt en rejäl motgång tagit till fötterna – antingen gått eller sprungit. Det hjälper enormt mycket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s