Raison d’être

Jag tror ibland
Att om du tar människors tomhet
Och slänger den i ett hål
Då har de inget kvar

Jag är inte som dem
Orkar inte längre med bottenlösa brunnar
Och ett mörker
Som blir till svart guld i förstörda öden

Jag kan inte förhöra i morgon
Om regnen som föll i fjol
För även om nu är kortare än i går
Varar det för evigt

Visst, jag minns
De dystra årens mörker
Jag minns cykelturer
Åt helt fel håll
Men spelar inte upp tragedin
I en evigt patetisk teater

Jag ägde tomheten
Men begravde den
Och märkte inte ut platsen med ett X

Mina tårar grät jag
Då månen gick i moln en natt
När solen steg dagen efter
Torkades mina kinder

Augusti 2009 är sommar och sol
Det är som i en bok jag läste en gång
Jag är pojken som går där regnet inte är

Jag har sett det vackraste
Klätt det fantastiska med vardagsord
Förstått att det mest storslagna
Gömmer sig i snart stekta pannkakor

Och på mornarna följer jag vattnet
Till ett hav av fina människor
Varje kväll somnar jag med ett leende

Det är en magisk augusti
Jag är lycklig
Allt som jag är och upplever
Är mitt raison d’être