Det ser ut som hon sover
Lilla gräsanden vid ån
Men, hennes blick är inte där
Hon är överkörd
Död
Borta
Fina, fina gräsanden
Så jävla värdelöst
Några meter från den döda
Går andra änder och duvor
De äter frukost
Till synes ovetande
Någonstans går en vankelmodig gräsand
Han är ensam kvar
Hur är det för honom?
Sörjer han henne
Minns han dagarna då de lyckligare var?
Kvackar han frågande
Efter en livskamrat?
Fast…
Den fina är i andhimlen
Där inga bilar stör
Och alla dunhjältar blir legender
Ikväll
De har städat bort dig, lilla vän
Kanske är det en fläck som minns
Annars är asfalten stum igen
Vid slussen
En ensam and putsar fjädrarna
Är det änklingen?
Ska han till ensamma andhjärtans dans?
Han ser mig
Glider ned i vattnet
Äter planlöst lite frön
Klyver vattenytan i en tyst å
Och försvinner bort
Ensam …
Word up, Anjo 
Men ska du ha mig att gråta så här tidigt på dan? Eller nån tid alls på dan?
Stackars, stackars, lilla ”gräsänklingen”. Hur ska det gå för honom nu?
Plötsligt passade vädret väldigt bra ihop med min sinnesstämning eller tvärtom, min sinnestämning till vädret kanske.
En väldigt tragisk upplevelse. Jag är fortfarande lite skakad.
Inte undra på att du misstog dig på tvättiden. Sådant här kan ju få vem som helst att tappa både fotfäste och tidsuppfattning.
Absolut. Döden är inte vacker – särskilt inte när den drabbar gräsänder.