Under mina promenader är det två saker som alltid gör mig glad. Ja, utöver gräsänder då – men, de spelar i en egen division, helt enkelt.
Det första är ett träd som växer bredvid Willinsbron. På våren, när det börjar bli varmt, är bladen som nymålade. Hela grenverket känns som om det doppats i en gigantisk burk med klibbig och härlig vårfärg.
Nu, när augusti skriver sitt testamente, börjar färgen torka, spricka och ersättas av gult här och där. Visst, en del av trädet är fortsatt våroffensivt, men det gröna är lugnare och tröttare.
Trädet har dock åldrats med värdighet – och det har fått mig att le nästan varje dag sedan april.
Det andra som alltid gör mig glad är ett träd utmed kraftpromenadstråket. Det har en slags silvergrön färg. Jag brukar tänka att det är ett slags farfarträd som håller koll på de mindre, gröna och ystra barnbarnen som växer längs gången.
Nu är mina armar på tok för korta, och jag vet inte om träd bryr sig, men det hade varit coolt att krama den gamle farfadern och bara påpeka att han gör ett rackarns bra jobb.
Träd är coola.
Word up, Anjo 
Det ÄR träden som visar årstiderna bäst. Och de är så vackra under hösten när de fullkomligt exploderar av höstens alla färger.Just därför jag älskar hösten så mycket.Man kan inte låta bli att beundra all dess prakt.Och ju äldre de blir desto vackrare blir dem.
Mmm… träd är något alldeles särskilt, jag älskar hur annorlunda och individuella träd är.