Alla är lica?

Längst fram i kön står en man som strular och meckar för att få fram en 50-öring. Kassörskan ler och pratar om hur skönt det var på den tiden man fick ett tuggummi för en sån peng. Alla skrattar.

Efter mannen kommer en kvinna och lägger upp varorna. ”Vad fint du lägger upp varorna, det hjälper mig”, säger kassörskan och ler.

Sen är det min tur. Varorna är prydligt uppradade och …tystnad. Inte ens ett hejsan eller en blick i riktning mot kunden. Och när allt rullat igenom och jag väntar på mitt kvitto har hon redan vänt blicken till nästa kund och tittar på pantkvitton. Mitt kvitto får jag sträcka mig efter.

Vad fan hände där? När fick jag svininfluensan?

Nåväl, det finns bara en sak att göra i sådana lägen – hämnas så mycket man kan.

Nästa gång ska jag ha en mikrofon kopplad till ett par högtalare i ryggsäcken. Det kommer att höras väldigt tydligt att det finns några dåliga tomater i högen, hur uselt det är att sätta mjölken med kort datum längst fram så att man lurar på pensionärerna dålig dricka och naturligtvis kommer jag att upptäcka råttspillning bland charkvarorna.

Självfallet kommer jag också att besvara frågan om jag vill ha kvittot – om jag mot förmodan får den frågan – med ett: ”Nej, jo förresten, eller nej, jo, nej det behövs inte.” När kassörskan till slut knycklat ihop det och slängt det i sin papperskorg kommer jag att slutligen inse att: ”jo, jag måste faktiskt ha kvittot.”

Dessutom kommer jag helt att sluta köpa ostbågar, vilket kommer att sänka den butiken fullständigt.

Tänk vad ett leende hade förändrat allt …