Sotflagornas slut

Ikväll
Brinner ljusen för de döda
Inget ljus brinner för mig
Jag är inte död
Inte längre

Jag är vid liv
Även om jag knappt levde
När oktober drog fram
Genom den sorgsna skugga
Som var förkrossade jag

Jag hukade ömsom på gården
Brände förlorad lycka
Och sopade bort sotflagor
Av ren sorg
Från ett exploderat hjärta

Ömsom sjönk jag ihop i ateljén
Oljelampan tänd
Skisspappret spänt över väggen
Tafatta försök att rita kartan
Som skulle rädda mig från blyertsvärlden

Moloken allena
Men stjärnorna såg mig
Vackraste familjen tryckte handen
Det vi skapade en gång
Baddade mina tunga ögonlock

Jag ville inte öppna dörren
Men biljetten är bokad
Jag har inget avbokningsskydd
Och tidsmaskinen till igår
Är en fallerad prototyp

Jag måste till imorgon
Och lämna allt
Jag måste vakna
Och förstå att det som bländar
Är en sol som fortsatt att gå upp

Jag kan inte fortsätta fundera
På hur båten kunde bli tyngre
När du hoppade av
Jag måste ro vidare i barkbåten
Eller se den som en surfingbräda

Det gör ont
Men det gjorde gott
Och som Plura sa
Nånstans nångång
Får du svar på dina frågor

Även om vi aldrig pratar igen
Lev väl
Du är det vackraste jag älskat
Somnat och vaknat med
Det fick mig att orka efter punkten

Jag lämnar blyertsvärlden nu
Portad
På grund av för många kulörer

Min zeppelinare far
I skymningen
Och jag har enkelbiljett
Det blir en hiskelig färd
Men nu och för alltid
Åker mitt hjärta första klass

Det är bara jag
En anteckningsbok
En penna
Och mitt stora, dumma hjärta
Det blir bra

Saluhalloween

Den var annorlunda igår, känslan i Saluhallen. Det var Halloween.

Vid Kågebaren stod Domkyrkans gosskör och sjöng Vi vill ha blodig falukorv till lunch. De små parvlarna blottade sina vampyrtänder och några av dem dunkade basebollträn mot golvet. Kockarna som bara hade den vanliga pannbiffen i byttorna såg nervösa ut.

Hos slaktaren mittemot hade Jason Vorhees hoppat in och styckade glatt både lammsadlar och fredagsflanörer. Han hade en knapp med texten Meat is Murder och en Morrisseytröja på sig. En indiepoppare försökte förklara vad Moz menade, men hann inte till fjärde stavelsen innan världen var en anemisk och deppig jävel fattigare.

Fruktaffären hade jungfrublodapelsiner som lockvara och bland kokosnötterna låg några halshuggna p-lisor som extra utsmyckning. Istället för en vanlig nummerautomat stod Freddy Krueger där och hade nummerlapparna på sina klor.

Klockan slog konstant tolv och flera pensionärer sågs med liar istället för käppar, vilket fick dem att bli än effektivare när det gällde att hugga sig fram i köerna.

I den grekiska soppbaren var det ögonlinssoppa istället för den vanliga linssoppan, kebaben mittemot skalades av från en reinkarnation av Guds lamm och det var Belsebub själv som skötte det hela.

Självklart fanns det pumpor i överflöd, men de satt på tredje generationens Frankensteinmonster och bet fingrarna av alla som inte såg sig för.

Barn gick omkring och sa trick or treat. Antingen fick de godis eller så blev det blodvite. En butik försökte ge dem svarta oliver och den ägaren dränktes under skratt i olivens egen lag.

En huvudlös häst och en lika huvudlös kusk styrde (jävligt dåligt) en likkärra igenom hallen. Kusken ringde i klockan och skulle egentligen ha skrikit bring out your dead, men han hade ju inget huvud som sagt.

Dohse var som vanligt, men de är ju gajsare, vilket bara det är skräckinjagande bortom mänsklig fattningsförmåga.

Alla Steinbrenners bakverk var täckta av blodsocker och vad negerbollarna var gjorda av vill nog ingen av oss veta.

Jag tog mig ut, levande och kom till blomsterhandlaren. ”Vad sägs om en orkidé”, sa han och höll fram en köttätande växt som stirrade på mitt skrev och slickade sig om kronbladen.

”Tja, vad fan. Det är ju ändå Halloween”, sa jag och stålsatte mig.

Kaffemaskin på två ben

Tänkte vara tidigt på jobbet idag. Glömde sätta klockan. Vaknade 7.20. Fem minuter senare ringde min kollega som jag skulle möta. Han var där. Och hade glömt nycklarna.

Dusch. Trött. Och där tappade jag vaxet, men parerade det och viftade samtidigt ned tvålen och näsdropparna i golvet. Tvålflaskan var av plast. Det var inte näsdropparna. Ned på alla fyra. Plocka glas. Torka utspilld vätska.

Kanon. Mjölken slut i kylen. Det får bli frukost på stan.

Ah, äntligen på plats. God latte. Men, nej – jag är på väg att få en hostattack. Stäng munnen, stäng munnen. Men, någonstans måste kaffet ta vägen?

… och så står jag där med kaffe latte rinnande ur näsborrarna. En kaffemaskin på två ben.

Det svider och mitt snor har fått en ny färg.

Jävla skitmorgon!

Kom igen gubba’

90 minuter. Kanske lite tillägg. Allt som återstår. Vi mot dom. Det man drömmer om. Det man är mest rädd för. Längtan. Skräcken. Oron. Tron. Hoppet. Ångesten. Rivalerna. Hjältarna. De vackraste färgerna. De onämnbara. Gott mot ont. Änglar mot orcher. 29 x 90 minuter är glömda. Det är bara 1 november som räknas. Seger eller depression. Champagne eller cyankalium. Domaren blåser. Pulsen stiger. Bollen sätts i rullning. Läktarna vibrerar. Novemberluften är kall. Tätt sammanpackade. Vi mot dom. Vrål. Sånger. Gester. Frustration. Glädje. Intensitet. Besvikelse. Halsgropen. Magkänslan. Darriga ben. Tusen tankar. Nej. Ja. Nej. Ja. Nej. Ja. En för alla. Alla för en. Hästar. Hundar. Hjälmar. Spänning. Olust. Staket. Säkerhet. A. B. C. Halsdukar. Flaggor. Banderoller. Ståplats. Sittplats. Applåder. Sånger. Ramsor. Nidvisor. Göteborg vs. Stockholm. Sirener. Oro. Utfällda armar. Och motsatsen. Gamla. Unga. Kvinnor. Män. Alla är en. Blått och vitt. Överallt blått och vitt. 90 minuter. Det vi väntat på. Det Birro och marulkarna aldrig får uppleva. Det vi drömmer om. Det vi mardrömmer om. Vi mot dom. IFK mot aik. 90 minuter. En match. En seger. Vi vill fylla 19 på söndag. Kom igen gubba’. KOM IGEN GUBBA‘.

Därför spikmatta

En brevduva satt på räcket idag. Den bar ett meddelande från en man: Varför sover du på en spikmatta?

Tja, jag är helt enkelt för dum för sängkläder. Jag har inte gått madrasshögskolan. När det var kuddkrig på lekis visste jag aldrig vilken kudde jag skulle ta. Dun eller fjädrar, tänkte jag och blev nedslagen (på alla sätt).

I veckan tänkte jag försöka på nytt och tog mod till mig. Jag gick in på Jysk …

”Hej, jag vill köpa ett täcke!”

”Ska det vara ett spiralkrusat hålfibertäcke som håller värmen? Eller kan det passa med silikoniserade kokäkta hålfibrer? Kanske är min herre den vågkrusade hålfibertypen? Vad sägs om det – och kanalsytt överdrag?”

”Jag vet inte”, sa jag. ”Jag är liksom ingen van köpare.”

Försäljaren verkade inte ta någon notis om mig och öste på.

”Polyesterfiber, kanske, enkelt och bra! Eller kanske en downfeel, det är en underbar liten fiber och bomullsöverdraget är behandlat med aloe vera. Helårstäcke? Fiperlafiber? Antibakteriella allerbanfiber?

”Har ni snuttefiltar”, sa jag bedjande.

Han tittade klentroget på mig och började se vem han hade att göra med. ”Anddun, myskandsdun eller gåsdun?”

Min underläpp började att darra. ”Jag får nog börja med en kudde, tror jag. Täcke var lite överkurs.”

Säljaren sken upp. ”Vill du ha memoryskum? Eller kanske dun kring en skumkärna? Airblow bollfibrer? Boxkudde? Fossflakesfyllning? Spänstiga bollfibrer? Tre eller fyra kammare? Polardun? Ska överdraget vara bomull, bomullscambric eller bomullssatin?

”Nu blev jag lite trött”, sa jag.

”Vi har 97 modeller av spänningsminskande kuddar”, sa han.

”Jag återvänder nog till min spikmatta”, sa jag.

”Är det svensk eller rysk spikmatta, eller kanske shaktimattan?”

”Den är fyrkantig”, sa jag och gick. Rädd för att jag även fortsättningsvis då och då skulle somna och sen vakna i en främmande säng där jag inte visste vem jag sov hos, eller ens vad det var för dun och fibrer som höll mig varm.

Rosa band och annat

I morse såg jag en man med rosa band på kavajslaget och en cigg i handen. Han var alltså mot bröstcancer och för lungcancer.

Det är märkligt, men jag ser såna människor varje år – och varje gång känns det märkligt och ironiskt.

I dag såg jag också något annat. Det var en man som hade en massa prylar och pins. Jag frågade vad det här var och han pekade på kavajen:

”Det här är rosa bandet, för jag stöder kampen mot bröstcancer. Sen har jag en kul snopp på andra slaget för jag vill hjälpa till i kampen mot prostatacancer. Jag har en brun boll på magen för jag är emot tjocktarmscancer. Dessutom har jag en chockrosa Einsteindocka som reflex för jag stöttar forskningen mot hjärncancer, en lila tjock tant som visar att jag är emot strupcancer, en bruten cigarettnål som visar hur mycket jag avskyr lungcancer, ett benrangel som gör tummen upp är mitt sätt att visa mitt stöd i kampen mot skelettcancer och det där draculaörhänget i örat är till stöd för forskningen mot blodcancer. Sen har jag en sol-med-solglasögon-knapp som är till stöd för hudcancerkampen och ett sött halsband med två små barn som är mitt sätt att säga – utrota barncancern. Den här kostcirkeln som jag har som byxknapp är till stöd för forskningen mot magsäckscancer och den tomma snusdosan som jag har på mitt armband är ett tydligt budskap om att stoppa cancer i munhålan.”

Han förklarade för mig att det finns över 200 typer av cancer och att alla behöver stoppas. Jag nickade och tog med mig den tanken. Sen gick jag på match och såg den hemska, men tydliga filmen där det är fyra stolar och tre barn. I en familj av fyra händer det otänkbara, var budskapet från Barncancerfonden.

Det fanns bara en sak att göra. Jag gick hem och bestämde mig för att bli vän för livet.

200 former. Ingen är på något sätt godartad. Hjälp till du också.

Dubbelslag

Igår
Oro när jag läser rubrik om vidrigheter
Precis där den bästa bor
Några ögonblick av
Tänk om, det kan väl inte
Men det var inte om henne

Pulsen sjönk i några sekunder
Sen steg den igen
Det var fortfarande lika vidrigt
Nu var jag inte orolig
Bara arg, ledsen och vansinnig

Hur kan någon stjäla
En annans ljus
Och lust
Med våld

Jag kan aldrig förstå det
Bara förakta
Och skämmas över att jag
Räknas till samma sorts varelse
Som dessa omänniskor