Ridå

Sminket är sorgligt välbekant när jag står på scen igen
Jag är i strålkastarljuset
Huvudakt på ledsna singlars teater

Sminket döljer mig och replikerna kan jag utantill
Barnen skrattar åt roliga farbrorn
Fast pjäsen är vedervärdig

Jag är åter från ett gästspel i kärlekskomedin
Min agent tror inte på fler chanser
Så jag reciterar en tömd monolog

Kvällen är sen och applåderna dånar
Jag är underbar, strålande, fantastisk och  vacker
Ropar alla och går hem till någon

Ridån gömmer mig och en blomsterkvast
Vi är de enda resterna av en namnlös kväll
När jag går till logen som återigen är mitt hem

Sminket får stanna för jag kan inte vara naken
Kan inte se ett ansikte där sorgen vilar
Vågar inte se hur gammal jag blivit

Och jag förundras över alla andra
Hur charlataner får motspelerskor
Varför vinner falskspel över kärlek

Min kostym är sliten och skorna nötta
Jag måste resa mig upp på trötta fötter
Du måste längta en annan scen säger de

Men jag orkar inte provspela igen
Vill inte förlora ännu en roll till någon annan
Eller höra att jag är underbar när jag inte är vi

Jag vill bli bortglömd och bli en del av ett oss
Dörren och famnen är öppen
Det är tyst som i graven i min korridor

Jag sluter ögonen och ber att hon mår bra
Tvättar suckande bort sminket
Och hittar absolut ingenting

Jag är en enmansteater och förstår inte dialog
Övar, övar, övar
Och misslyckas gång på gång

Vi står på olika scener nu, hon och jag
Jag ser inte men vet att hon är vackrast i världen
Även om hon kanske bara är konturer

Hennes pjäs är svår att uthärda utan tårar
Det är ett sökande drama utan skrivet slut
Hon borde spela huvudrollen i vår komedi

Hon är strålande vacker även i en tragedi
Bär stolt sitt smink i en plastpåse
En stjärna som nöjer sig med knäckebrödssmulor

Hon är ett mästerverk som är anspråkslöst
Det är hennes sätt att vara
Och ingen kan spela henne vackrare

Vi repeterade intimt i några månader
Det fanns inget manus, bara improvisation
Vi dog, men sista akten var så vacker

Jag låser sorgset dörren
Jag vandrar långsamt hemåt
Spelar vår komedi inom mig

Snälla, kan någon släcka strålkastaren
Och låta mig sörja i mörkret utan rop på da capo
Kan inte alla bara bua och tvinga mig av denna scen?

6 reaktioner på ”Ridå

  1. jag önskar att jag som du kunde formulera det vackra orden vid de rätta tillfällena. Då skulle jag skriva orden som gör att din dag blev av med allt det gråa allt de tunga…bara för att du skriver så vackert till oss alla här. Så släck inte din strålkastare utan ställ dig, där i ljuset och känn värmen..

  2. Anjo, de vackra ordens mästare! Det smärtar mig djupt att läsa det du skriver. Har inga tröstande ord för jag har svårt att tro att det finns några som kan göra det just nu, trösta dig. Jag finner inga i vart fall. Kan bara sända min tanke till dig, ge dig en virtuell strykning på din kind och hoppas, hoppas att du vaknar imorgon med en knivsudd mindre smärta i ditt bröst. Du är vacker här på jorden och är inte menad att leva ensam. Det är jag säker på. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s