Jag vaknade av ett hasande ljud i måndags. Det är inte ovanligt. Gångerna jag vaknat och trott att min Kalle&Hobbe-tavla varit en blodtörstig angripare är oräkneliga. En skjorta hängd över dörren kan i gryningsljuset te sig som en gengångare och syrrans frukttavlor i rummet utanför är då och då hemska ögon.
Men, i måndags hörde jag alltså ett hasande ljud, följt av gnissel. Jag tände omedelbart lampan och när jag väl vant mig tyckte jag att min mobiltelefon rörde sig. Klockan var 6.59 och i nästa stund slog den 7.00 och rummet fylldes av harpmusik från väckarfunktionen.
I går morse var det samma visa. Ett hasande ljud, följt av gnissel, tänd lampa, en iPhone som tycktes röra sig innan klockan slog 7.00 och harpmusik ersatte ljudet av mitt skräckslagna hjärta.
I morse var det dags att ta tag i det hela på allvar. Jag satte på mig mörkerglasögon och väntade på det hasande ljudet och när det kom vred jag huvudet mot byrån.
Där gick två små monster och släpade på en harpa i miniatyr.
”Sch, Grotesque, du väcker Anjo, det är för tidigt än”, sa ett monster.
”Knip, Molesto”, väste det andra.
Sen satte de ner harpan och stämde den, varpå de lyfte upp min iPhone och på något sätt lyckades krångla in både sig själva och harpan i underverket/prettoprylen via undersidan. Strax därefter fylldes rummet av harpmusik. Klockan hade slagit 7.00.
Ännu en märklig dag inleddes.
Word up, Anjo 
Jag har sagt det förr, men fyfan vad du är bra!
Haha, vilken söt historia. Blev nästan lite småkär i den.
@ Stefan – äsch, tack som fan hörru…
@ Tessan – jag med, faktiskt. Även om jag undrar varför jag får såna här tankar direkt när jag vaknar.