Maskerade författare

När jag kom hem från jobbet stod ett gäng maskerade deckarförfattare i min svale. Jag kunde inte identifiera dem, men jag misstänker att de flesta av de ledande var där – såväl kvinnliga som manliga.

”Vi vill diskutera dina deckare”, sa en kvinna och gruppen nickade, varpå de tog ett par hotfulla steg mot mig.

”Vad fan menar du med att huvudpersonen inte har alkoholproblem”, väste en av dem och han stank av såväl rödvin som skrivmaskinsbläck när han tog strupgrepp på mig.

”Och vad är det här för jävla skit med att han inte vill ligga med mycket yngre kvinnor med perfekta bröst”, väste en annan manlig författare. ”Det måste en snut, och sen ska han lyssna på Brahms, din hjälte diggar ju Suede, My Morning Jacket och Woven Hand, ingen snut är sån.”

”Ditt usla försök att skriva en vettig historia istället för att smeta ned boken med familjetjafs kommer ju att förstöra genren”, sa en kvinna

”Och hur kan du med att skriva en bok där hjälten beter sig logiskt och inte plötsligt tar sig an 48 vanligtvis pricksäkra, men plötsligt inepta, prickskyttar i ett magasin och kommer ut oskadd”, sa en annan kvinna.

”Sen förstår jag inte vad du menar med att ha ett driv i det hela och ständigt föra berättelsen framåt. Fattar du inte vad vi byggt upp med våra stillastående dussinberättelser”, sa en gnällig mansröst.

”Och, du förlägger det till Göteborg? Kom med något nytt, där har det redan skett mord i litteraturhistorien”, sa en äldre kvinna, fast det kan ha varit en förställd mansröst.

Jag log och började skriva luftdator. Med hög röst förkunnade jag ett helt nytt spår i svenskt deckarförfattande och mina antagonister vek undan samtidigt som de utstötte förbannelser och hotade med att jag skulle svärtas ned.

Visslande lunkade jag upp till min våning. Där satt fyra barn – maskerade.

”Vi vill diskutera dina tankar på barnböcker”, sa den av dem som hade en Björnliganmask.

”Herregud”, sa jag.

”Vi vill bara försäkra oss om att de inte är politiskt korrekta”, sa flickan i Darth Vader-mask.

”De måste vara roliga, annorlunda och inte några skitkopior av annat”, sa en tjej i Marilyn Monroe-mask.

”Fatta’ru, Anjo. Tvinga oss inte att komma hit och ställa dig till svars”, sa den siste, en pojke i Göran Persson-mask.

”Word”, sa jag och det verkade lugna dem. De avvek och jag öppnade dörren och hittade ett brev på hallmattan. Det var ett meddelande skrivet med utklippta tidningsbokstäver:

Sätt inte din tid hos oss på pränt. Då blir det inte kul att träffa oss på stan.

Jag knycklade ihop det patetiska hotet och gick ut på balkongen. En vit duva satt på räcket.

”Berätta min historia i de rätta färgerna”, sa den och flög iväg.

Jag har inte underskott på uppslag, tänkte jag och återvände till pulpeten och gåspennan. Så lite tid, så många böcker.

5 reaktioner till “Maskerade författare

  1. Jag borde veta bättre än att skynda på en skapande konstnär, men snälla skynda dig med barnboken!
    Har läst Totte badar ungefär 400 gånger för min dotter och får antagligen rättmätig kritik från min fru angående mina försök att läsa boken för min dotter som Torsten Flink skulle ha läst den.

  2. Word. Riktigt najs. Speciellt det där om deckare. En huvuperson som inte är alkoholist? Det är fan-i-mig värdigt ett nobellpris eller två.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s