En brevduva satt på räcket idag. Den bar ett meddelande från en man: Varför sover du på en spikmatta?
Tja, jag är helt enkelt för dum för sängkläder. Jag har inte gått madrasshögskolan. När det var kuddkrig på lekis visste jag aldrig vilken kudde jag skulle ta. Dun eller fjädrar, tänkte jag och blev nedslagen (på alla sätt).
I veckan tänkte jag försöka på nytt och tog mod till mig. Jag gick in på Jysk …
”Hej, jag vill köpa ett täcke!”
”Ska det vara ett spiralkrusat hålfibertäcke som håller värmen? Eller kan det passa med silikoniserade kokäkta hålfibrer? Kanske är min herre den vågkrusade hålfibertypen? Vad sägs om det – och kanalsytt överdrag?”
”Jag vet inte”, sa jag. ”Jag är liksom ingen van köpare.”
Försäljaren verkade inte ta någon notis om mig och öste på.
”Polyesterfiber, kanske, enkelt och bra! Eller kanske en downfeel, det är en underbar liten fiber och bomullsöverdraget är behandlat med aloe vera. Helårstäcke? Fiperlafiber? Antibakteriella allerbanfiber?
”Har ni snuttefiltar”, sa jag bedjande.
Han tittade klentroget på mig och började se vem han hade att göra med. ”Anddun, myskandsdun eller gåsdun?”
Min underläpp började att darra. ”Jag får nog börja med en kudde, tror jag. Täcke var lite överkurs.”
Säljaren sken upp. ”Vill du ha memoryskum? Eller kanske dun kring en skumkärna? Airblow bollfibrer? Boxkudde? Fossflakesfyllning? Spänstiga bollfibrer? Tre eller fyra kammare? Polardun? Ska överdraget vara bomull, bomullscambric eller bomullssatin?
”Nu blev jag lite trött”, sa jag.
”Vi har 97 modeller av spänningsminskande kuddar”, sa han.
”Jag återvänder nog till min spikmatta”, sa jag.
”Är det svensk eller rysk spikmatta, eller kanske shaktimattan?”
”Den är fyrkantig”, sa jag och gick. Rädd för att jag även fortsättningsvis då och då skulle somna och sen vakna i en främmande säng där jag inte visste vem jag sov hos, eller ens vad det var för dun och fibrer som höll mig varm.
Word up, Anjo 