Saluhalloween

Den var annorlunda igår, känslan i Saluhallen. Det var Halloween.

Vid Kågebaren stod Domkyrkans gosskör och sjöng Vi vill ha blodig falukorv till lunch. De små parvlarna blottade sina vampyrtänder och några av dem dunkade basebollträn mot golvet. Kockarna som bara hade den vanliga pannbiffen i byttorna såg nervösa ut.

Hos slaktaren mittemot hade Jason Vorhees hoppat in och styckade glatt både lammsadlar och fredagsflanörer. Han hade en knapp med texten Meat is Murder och en Morrisseytröja på sig. En indiepoppare försökte förklara vad Moz menade, men hann inte till fjärde stavelsen innan världen var en anemisk och deppig jävel fattigare.

Fruktaffären hade jungfrublodapelsiner som lockvara och bland kokosnötterna låg några halshuggna p-lisor som extra utsmyckning. Istället för en vanlig nummerautomat stod Freddy Krueger där och hade nummerlapparna på sina klor.

Klockan slog konstant tolv och flera pensionärer sågs med liar istället för käppar, vilket fick dem att bli än effektivare när det gällde att hugga sig fram i köerna.

I den grekiska soppbaren var det ögonlinssoppa istället för den vanliga linssoppan, kebaben mittemot skalades av från en reinkarnation av Guds lamm och det var Belsebub själv som skötte det hela.

Självklart fanns det pumpor i överflöd, men de satt på tredje generationens Frankensteinmonster och bet fingrarna av alla som inte såg sig för.

Barn gick omkring och sa trick or treat. Antingen fick de godis eller så blev det blodvite. En butik försökte ge dem svarta oliver och den ägaren dränktes under skratt i olivens egen lag.

En huvudlös häst och en lika huvudlös kusk styrde (jävligt dåligt) en likkärra igenom hallen. Kusken ringde i klockan och skulle egentligen ha skrikit bring out your dead, men han hade ju inget huvud som sagt.

Dohse var som vanligt, men de är ju gajsare, vilket bara det är skräckinjagande bortom mänsklig fattningsförmåga.

Alla Steinbrenners bakverk var täckta av blodsocker och vad negerbollarna var gjorda av vill nog ingen av oss veta.

Jag tog mig ut, levande och kom till blomsterhandlaren. ”Vad sägs om en orkidé”, sa han och höll fram en köttätande växt som stirrade på mitt skrev och slickade sig om kronbladen.

”Tja, vad fan. Det är ju ändå Halloween”, sa jag och stålsatte mig.