Lombenskåne

I kväll reser jag till min barndom.

När jag var liten hade jag en ytterst verklig fantasivärld som hette Lombenskåne. Huvudstaden hette Västra Björkstad och där bodde mitt alter ego – Erik Bostedt.

Mycket i mitt liv kretsade kring sport på den tiden, jag fick alltid stanna upp senare än jag borde bara för att titta på Sportnytt på tv. Jag satt och drack te, med mycket mjölk och fyra sockerbitar (vilket i dag känns groteskt) och tittade på sportnytt med Janne Lorentzon (förmodligen).

Men, åter till Lombenskåne. Sport var det, och musik. Jag gick alltid och funderade på ett rockband med Erik Bostedt (förstås) på sång.

Erik Bostedt var en fullständigt briljant rackare. Han var stjärna i innebandylaget. Jag brukade bygga mål av fåtöljer och lakan hemma. Han var poängkung i basketlaget. Självklart var det han som satte de flesta långskotten. Basketkorgen? En sedermera ganska förstörd gardinstång i mitt sovrum.

Framförallt var han dock målskytt i fotbollen. Jag spelade mycket i hallen på vintrarna och i trädgården på landet på somrarna. Matcherna började med att jag visslade så att det lät som en domarpipa (det kan jag än). Varje gång det blev mål imiterade jag publikljud och kramade om mig själv. Jag minns hur min storebror upptäckte det en gång. Han påminner mig gärna om det än i dag, över 30 år senare.

Västra Björkstad mötte ett gäng återkommande fiender i alla sporter. Erik Bostedt var uppbackad av den stabile Göran Karlsson när man mötte Hallby, Reymersholm och CK (Centrala klubben).

Och Västra Björkstad vann. För jag fuskade. Jag spelade själv och jag fuskade. Råkade de andra göra mål kunde det mystiskt dömas bort, eller så spelade jag till Västra Björkstad vann. CK var för övrigt sämst.

En sak lärde jag mig av den tiden. Jag hade redan då en skön fantasi – men sedan dess har jag styrt upp det som var den svaga länken. Jag menar, här hittar jag på en fantasivärld, ritar kartor, bygger i princip upp ett statsskick och sen döper jag invånarna till Erik Bostedt och Göran Karlsson … Spännande.

När jag inte befann mig i Lombenskåne var jag ibland med familjen i Värmland. Där brukade jag stå (det här är 1975) och rycka i en harv och säga danga-danga eller så imiterade jag ljudet från den (då) hypermoderna kassaapparaten som lät dulle-eh-eh. Imitation var en liten specialitet och när jag åkte till morfar och mormor i Johanneberg låg jag ofta med huvudet vänt bakåt i bilen och skrek dioli-dioli när vi passerade cyklar – för så lät det när följebilarna körde omkring i Giro d’Italia.

Vad mer? Jo, jag byggde rätt mycket robotar när jag var 4-5 år. Och längst upp på den numera rivna skorstenen i Robertshöjd var jag helt bergis på att Göran Höghosta bodde.

Sån var jag som liten. Lyckligtvis har jag inte förändrats ett dugg.

Arkitekten avskedad

Mina bröder kan bygga hus
Jag önskar jag var likadan
Hittills har allt jag skapat
Varit vemodiga kärlekskorthus

För många gånger
Har jag ritat
Luftslottsfasader
Men glömt några detaljer

Hållbarhetslära
Året-runt-boende
En stadig grund
Jag visste att något fattades

Och det har sprakat
Passion och högspänning
Men jag kan inte dra kablar
Som min elektriske bror

Överslag
Kortslutning
Strömavbrott
Vad missade jag i manualen?

Så i dag sparkade jag arkitekten
Han var vacker och gjorde aldrig fel
Men jag behöver både poesi och valkar
Och anställde ett längtande hjärta i blåbyxor

Beställningen gäller fortfarande
Ett hus vid havet
Eller åtminstone
Ett vindskydd vid Västra Långevattnet

Fast en koja i ett äppelträd går an
För äpplen är goda
Och träd är en bit på väg
Mot tiotusenmetersklubben

Men egentligen är vad oväsentligt
Jag har bara ett absolut krav
Huset ska vara genuint och kärleksfullt
Och aldrig rasa samman

Var
När
Hur
Det spelar ingen roll

För hon vill bo där
Hon älskar huset
Bara det är byggt av
Det stora hjärtat i blåbyxor

I det rätta ögonblicket
Efter ett ögonkast
Som är mitt bygglov
Då öppnas min magiska verktygslåda

Det blir världens finaste hus
Snett, vint och säkert märkligt
Men också enastående
Ett hem att leva lyckliga dagar

Med en terrass som solen aldrig vill lämna
Ett sovrum där hjärtan alltid sjunger
Det blir ett intimt hus som rymmer all längtan
Och gärna några busungar en dag

Fan, jag är faktiskt rätt sexig i blåbyxor

 

 

Hemresan

Det fullständigt vräkte ned, regnet alltså. Jag hoppade på nattvagnen från Chapmans torg, men för sent insåg jag att det var gastarnas spårvagn.

Sten-Åke Cederhök körde och skrattade sitt Albertskratt. Hagge Geigert klippte biljetterna och Sonya Hedenbratt tog ton i vagnens mittparti.

Karin Boye såg olycklig ut och huttrade. Hon sa att hon verkligen ångrade det där om knoppars bristande och önskade att hon istället skrivit kupletter med Ernst Rolf.

”Fy fan för mobiltelefoner och dessa jädra sms”, sa Kalle Sändare. Och längst bak satt Gustaf II Adolf och suckade när han såg Masthuggstorget. ”Det här är inte vad jag grundade.”

Gunnar Gren försökte dra i nödbromsen, han ville till Silverkällan, men förgäves.

Mellan Järntorget och Hagakyrkan började Cederhök gråta: ”Titta vad de har gjort med Haga, Hebbe lella.” Sen insåg han att Hebbe inte var där och hulkade om möjligt ännu mer.

Nästa hållplats Kometen hördes plötsligt. Det var Ingrid Segerstedt-Wiberg som var hållplatsutropare och jag hastade av på stadens paradgata och rusade ner mot Heden. Men, vänta lite. Där stod ju en taxi i fickan utanför 7-Eleven, jag som trodde att taxibilar var förbjudna på Avenyn.

Halvt svampförvandlad av regnet och lika procentuellt förblindad slet jag upp dörren och slog mig ned på passagerarsidan. Jag stängde dörren och torkade bort det värsta regnet ur ansiktet.

”Olskroken, tack.”

”Självklart”, sa Viktor Rydberg, lade in ettan och körde rätt in i en annan dimension.

Fotbollen ska pynta

Enligt GP vill 7 av 10 att fotbollsklubbarna ska betala för poliskostnaderna som uppstår. Jag håller med. Naturligtvis ska vi betala. Jag tycker att det här är en bra början.

I nästa steg tycker jag att Socialdemokraterna ska betala för allt som den utomparlamentariska vänstern kostar samhället. Naturligtvis ska även de polisinsatser som har att göra med högerextremister betalas av antingen FP eller M.

Trafikpolisens insatser är inte gratis. De tycker jag ska fördelas på alla med körkort.

Och varenda polis som bevakar en rockkonsert bör naturligtvis bekostas av berörd artists supporterskara. Ryck veckopengen från alla Madonnafans så fort hon kommer till stan.

Är jag dum nu?

Ja, det är jag.

Precis lika dumt är det att kräva IFK Göteborg på pengar för att upprätthålla lag och ordning på stadens gator. IFK lägger ned 3,5 miljoner på säkerhetsarbete varje år. IFK driver en skolutbildning som utvecklar människor. IFK gör en massa insatser i det tysta, bland annat besöker spelarna sjuka barn på Östra sjukhuset varje år. På varje bortamatch är det IFKs personal som sköter säkerheten bland våra fans. Det jobbas intensivt med säkerhetsfrågorna.

Ändå tycker 7 av 10 att fotbollen ska betala. Fantastiskt. Fotbollsbevakningen kostar enligt försiktiga uppskattningar 55 miljoner per år, vilket är fullständigt absurt. Det är, enkelt uttryckt, åt helvete att det ska behövas sådana insatser för att 22 män ska sparka boll. Jag var på IFK vs. de onämnbara och det var en spökstad. Det är naturligtvis åt helvete att det ska se ut så. Hundratals poliser, hundar, hästar, helikoptrar – det är oacceptabelt.

MEN, det är även oacceptabelt med politiskt våld, bankrån, fyllekörningar, bilbränder, stenkastning mot brandbilar, attacker mot pridefestivaler och en jävla massa annat. Men var är betalningskraven på antifascister, nationalister, kriminella gäng, fyllon, ungdomar i förorterna, homofober och så vidare?

Varför är det bara fotbollen som ska betala? Varför ska vi betala för det som i alla andra situationer verkar vara samhällets ansvar?

Okej, låt mig upprepa mig själv. Det är åt helvete att fotbollen kostar 55 miljoner för polisen. Det är fel, fel, fel.

Men, jag har en liten fundering. Det är 70 % av folket som vill att fotbollen ska betala detta. Hur många av dessa vill att fotbollen i gengäld ska få de intäkter som fotbollen genererar? Enligt artikeln i GP var det 2007 cirka 312 miljoner, exklusive bonuseffekter som nya jobbtillfällen. Hmm, okej, då betalar fotbollen och får intäkterna – hit med en kvarts miljard.

Är jag dum igen?

Ja, det är jag.

Fotbollen ska inte ha de pengarna. De tillhör oss alla. På samma sätt ska inte fotbollen betalar för saker som fotbollen inte styr över.

Har ni någon gång varit på fotboll? Vad är kamratskapet på läktarna värt? Vad är det värt att folk som inte har några vänner hittar en plats där de får ett namn och hälsas på? Hur mycket är det värt att se lyckliga småbarn gå till arenan och vifta med flaggor?

Titta på den här filmen. Tusentals röster. En kärlek. Ska vi betala för det som händer utanför arenorna?

Mitt svar: aldrig i helvete.

Jag har rest med IFK sedan 1990. Jag har följt dem till 13 länder. Hundratals och åter hundratals matcher. Jag har köpt biljetter, matchprogram, korv, öl, mazariner, bussresor, mat, dryck och rätt mycket mer. Totalsumma? Hundratusentals kronor. Exakt samma sak har tiotusentals andra gjort.

Rent ekonomiskt, direkta kostnader ställda mot intäkter, är fotbollen en plusvariant.

Försvarar eller slätar jag över våldet? Absolut inte. Jag kräks över tanken på killen som satt framför mig på väg hem från Solna 1991. Hans första bortamatch slutade med en spark i ansiktet och han darrade hela vägen hem. Femtio mil. Sex timmar. Tusen tankar. Jag såg honom aldrig igen.

Vår Tony dog i en park på grund av våldet. Jag har pratat med Bajaren som nästan dog för att en göteborgare spräckte hans skalle med ett järnrör. Det är ett vidrigt våld. Jag har i hundratals intervjuer med press, radio och tv försökt sätta ord på något jag aldrig kan förstå – lustan att släcka andras liv på grund av en halsduk

Vad kostar våldet egentligen? Vad kostade Tonys liv och bajarens lidande? Jag vet inte. De kostnaderna kvantifieras aldrig och de är ohyggligt mycket större än de direkta kostnaderna för x antal konstaplar. Ett liv som stjäls är ovärderligt.

Men, på samma sätt är glädjen, gemenskapen, den lilla ansiktsmålade flickans leende och klackens mäktiga kör omöjliga att värdera i kronor och öron. Hur mycket är det värt i kronor när IFK trycker dit den på övertid mot fiskarna och 15000 människor exploderar av lycka?

Kan någon räkna ut det här och matematiskt bevisa att fotbollen är en minusvariant, då ska jag betala min del. Men, är det bara populistiska svar utifrån en skitusel undersökning från Göteborgs-Posten då är mitt svar: vi betalar inte en spänn, om vi inte i gengäld får alla inkomster vi genererar.

Alltid Blåvitt. ALLTID.

 

En vacker dag

En liten man
Fast bara när jag är kass
Ryggsäcken är större
Än mängder av världar

Korta ord från en dam
Med samma namn
Hon smeker mina ord
Jag rodnar
Men vet att hon har rätt

Därifrån
Händer i byxfickor
Samtal med hon som kan
Vinter
Tro

Bara bra besked
Gillar
Det här blir bra
Nästa vecka smäller det
Jobblycka
Trots avsaknad av tax

Tilltugg
Vi som inte är musslor
Äter motsatsen
Italienska smaker
Franskt rödvin

Regnet impregnerar oss
Tysta gator i Majorna
En till med samma namn
Jag vet inte vem hon är
Men vi går mot regnets rännilar
Uppåt är vår gemensamma väg

Hon har klättrat högre berg
Och vandrat i djupare dalar
Jag hör hennes ord
Hon nickar när jag säger mitt
Vi är mycket mer än barkbåtar

Frågor
Svar
Jag längtar Elysion
Inte nu, jävligt mycket senare
Ögonblicksbilder
Och förevigade leenden

Kram
Titta in i mitt fönster
Tack för en kort promenad
Som dödade regnet
Jag åker hem
Det är en vacker dag

Mina vänner
Gamla som nya
Bara några timmar
Det är pastellkritor on speed
Precis rätt

Barnkalas

I mitt kvarter bor realisten. Han bjöd in nejdens ungar på barnkalas och jag fick slinka med som medborgarvittne.

Först bjöd han på tårta och skar bort en stor bit som han proppade i sig själv. Barnen tittade storögt och sorgset på sina små tårtbitar.

”Det där gjorde jag enbart för att bevisa hur orättvist det blir om en för stor del av kakan går till den som redan har för mycket”, sa realisten. ”Du fick kulturanslagen, Rickard och på Lisas tallrik hittar vi infrastruktursatsningarna i Västsverige.”

Efter tårtan var det en moloken skara ungar som lockades till att tävla. De sken upp, tills realisten sa att det var en poänglöspromenad utan några rätta svar. ”Vad är det för mening med att vinna, ni är ju ändå en förlorad generation?”

Hela havet stormar hade kunnat pigga upp, men så slog realisten sönder alla stolarna och sa att så går det när klimatet hotas och naturen går till motattack. ”Var inte rädda för flisor i arslet, om 50 år drunknar vi allihop.”

Därefter bjöds det på fiskedamm. Alla påsarna var tomma, eftersom havet, enligt realisten, var utfiskat.

När han sen slog på Sjunde inseglet och förklarade att det gav en mer trovärdig uppväxt än Svampbob, då började till och med jag skruva på mig.

När kalaset nästan var slut ringde det på dörren. Det var ett ensamkommande barn.

”Stick”, sa realisten och drämde igen dörren. ”Okej, nu ska vi vaccinera oss mot svininfluensan och sen sätta knorren på den köpstoppade julskinkan.”

I det ögonblicket flydde vi alla. Längre ned i svalen stod två dörrar öppna.

”Ni vill nog inte komma på barnkalas”, sa pessimisten. ”Min tigerkaka blir nog bara en ozelotkaka.”

”Välkommen in”, sa optimisten. ”Jag har inget att bjuda på, men två bingolotter och en triss. Det kommer att lösa sig.”

Numera är det barnkalasförbud i Olskroken.

 

 

 

Carte blanche

Jag skickade mms till Gud
Texten löd: ta mig inte härifrån
Bilden var jag med labradorblick
Jag såg rätt fånig ut

Vet du vad klockan är, var svaret
Förlåt, inte visste jag att du körde på New York-tid
Men, nu har jag väckt dig
Kan du då hjälpa mig med en grej?

Och jag förklarade
Att jag vill stanna här i minst 50 år
För jag har så mycket att göra
Innan jag dör

What the hell, it’s lillördag, var Guds snälla svar
Här får du ett carte blanche
Lycka till och ta det lugnt
Du har gott om tid

Och jag satte in det i pärmen
Bredvid lappen från djävulen
Där han tackade nej till min själ
Med motiveringen: vitt skär sig mot skärselden

Sen tog jag fram ett block, en penna och en tänkarhatt
Och skrev ned allt jag vill
Snarare än nu
Och bortom mannaminne

Ett A6-papper med taskig handstil
Två ord med stora bokstäver
Kärlek
Liv