Jag brukar sällan puffa för tidigare inlägg, men det jag skrev tidigare i veckan är än mer aktuellt i dag.
I dag finns bara i dag. I går och i morgon är ingenting. Det finns bara i dag.
Fem timmar kvar. I tiotusentals hem är det oro, laddning och osaliga andar. Det märks när man tittar ut på gatan. Det är mycket tystare än normalt. Om drygt sju timmar vet vi. Då är allt över.
Det är en märklig känsla av extrem upphetsning och tomhet. Det är närmast overkligt.
Har jag aldrig haft essentiell tremor tidigare, så har jag det nu.
Kom igen gubba’
Word up, Anjo 
Aldrig någonsin i hela mitt liv har jag hejat på Blåvitt. Idag gör jag det och det trots att jag satt pengar redan i mars på att AIK skulle vinna Allsvenskan.
Fan. Superettan nästa år för mitt lag. Dom är sämst.
AIK ska fanimej inte vinna. Dom är inte bäst.
(De av manlig härkomst härhemma håller dock inte med mig. Nu är det K R I G.)
@ Fiffi – jag har raderat gårdagen. Den är död och begraven.