Jo, det gör ont ibland. Det hugger till utan förvarning. Men, saknaden är äntligen vacker hela tiden. Inte nattsvart. Vacker. Precis som du.
Jag saknar din hud. Beröringen. Värmen. Den tysta sömnen och den självklara närheten från första stund.
En vacker du som sträcker ut armarna på Skål. Den första pussen en regnig Redbergsnatt. Och så allt det jag bara kan beskriva i ytterst poetiska och diffusa ord (min familj läser ju här, serrö).
Jag saknar dig. Men, det är en vacker saknad. Vi hörs inte nu. Kanske aldrig igen. Stjärnorna vägrar säga något om framtiden.
Och jag är så glad över att jag fick låna dig ett tag. Skratta, mata gräsänder, lyssna på musik, äta knäckebröd och glömma allt utom det.
Jag saknar dig. Men, det är den vackraste saknad jag känt. Fattas bara annat, du är det vackraste ljus jag beträtt.
Och jag går med lätta steg. Äntligen ser jag fram emot i morgon igen. Saknaden har äntligen släppt in lite av det ljus du gav mig och det målar delar av mitt hjärta. Som jag saknar ibland, men bara vackert. Bara vackert.
Word up, Anjo 
Fint.
Missförstå mig inte. Jag önskar allt var annorlunda. Att förlora henne var som att få hjärtat slitet ur kroppen. Men, jag kan inte ändra på tiden som gått. Man vet aldrig om man möter en människa igen och då hade jag mött henne lika orädd som förr – jag hade gjort allt igen. Men, jag kan inte dö inombords, det går inte. Jag har ett fint jobb, en familj att leva för, vänner och mina böcker. Jag önskar intensivt att hon kunde vara en del av det, men det gick inte den här gången. Oerhört sorgligt, men nu kan jag se det vackra och det gör mig glad. Även om det hugger som fan gång på gång. Hon var allt jag skrivit, både när det var vi och efteråt – och hon var jävligt mycket mer ändå. Men det är bara för hennes öron.
Hon verkar har gjort sönder ditt hjärta i många många små bitar som tar mycket tid att lägga ihop. Lite som en pussel. Med du verkar ha hittat en bra lim.
Du är ljusår före mig men det kan förändras på bråkdelen av en sekund, ändå kan jag känna det du skriver. Starkt.
Du är en fin man Anjo. Och med tanke hur ont det gör ibland att läsa dina ord vill jag inte ens tänka på den smärta du måste genomlidit. Men du gör det huvudet högt. Kram på dig!
@ Lorraine – ja, jag har ett bra lim. Och pusslet blir finfint när det är klart. Det börjar redan arta sig. Men, jag ser det inte som att hon gjort mig något. Det var vi, sen var det hon som sa stopp, men det är skit samma. Jag har inget ont, bittert eller surt att säga.
@ Johan – tackar
@ Nina – Kram själv. Snart får jag och Florida’s finest ta ett glas…
Ja. Det måste vi verkligen. Nästa vecka?
Den kan bli tajt, det är galet mycket om och kring jobbet just nu. Veckan därpå känns bättre.