Trubadur och moll

Det händer inte ofta, men ibland blir jag förföljd av en irländsk trubadur när jag ska gå till jobbet. Han vet alltid hur jag mår och besjunger det hela. I morse satt han och väntade utanför porten och plockade fram en liten flöjt

You walk on the one road. A former ghost.
Telling bitter jokes. Like a talk show host.

Ja, jag sa inte att han var speciellt bra. Hur som helst. Han slängde flöjten och tog fram gitarren när jag gick över bron och fortsatte utmed ån.

Here wanders a sad heart. Dazed and confused.
You don’t know where to start. You are so bemused.

I det ögonblicket började jag känna mig verkligt deprimerad, men han missförstod smärtan i hjärtat och tolkade den som kärleksbrist, när det var han som var problemet.

Oh, thy pain, my fair knight. Thy day is like the night.
Thou deserveth happiness. To that I must confess.

Det var ungefär så dags jag frågade den här leprachaunwannaben vad dra åt helvete hette på gaeliska. Fattade han hinten? Did he fu…

Sweet Andy, give me your hand. Let your heart be still.
Lead you to a wonderland. This morning I will.

Och, eftersom jag är dum i huvudet sträckte jag ut handen och tänkte: han kanske har hittat vägen till lyckan.

Men, det var som varenda trisslott jag dragit. Plötsligt hände det inte. Istället bjöd han upp mig på en förnedrande jigg – mitt i spårvagnsspåret. Jag gjorde sen en novemberfrusen Riverdance for beginners samtidigt som 3:ans spårvagn susade förbi på väg mot ljuva livet.

I won’t take you to Shangri-La. You bleedin’ dork.
I’ll dress you in knickers and a bra. And dump you in Cork.

… och sen stack han skrattande därifrån. Trots det har jag gått runt och funderat på en skrivarsemester i Dublin hela dagen.

Jävla trubadur. Nu har han fått mig att öka resekontot igen. Jag kan fortfarande höra honom sjunga vid horisonten.

Every Irishman is laughing, can you hear the noice?
They’ve just heard that Anjo claims to be James Joyce.

God natt.