Uppbränd själ

När jag i går snubblade över en dammråtta och stukade vristen bestämde jag mig. Dags att städa. Big time.

Jag dammade, fejade, sopade inte under mattan (för mycket skräp där), gnuggade lister, torkade fönster, dammsög, våttorkade, torrvätte, piskade mattor, klappade kuddar och sa att allt skulle bli bra, diskade, tvättade ugnen, torkade bakom spisen, rensade avlopp, did the kaustic twist, bäddade rent och gjorde fint i alla hörn.

Något kändes fel när jag vaknade i morse. Jag var tom, ville köpa ett flak med billig folkbärs och såg fram emot att titta på Tv4 hela dagen. Då slog det mig. Jag hade ju hängt av mig min själ när jag duschade på lördag morgon, eftersom själen var ren och fin som den var.

Jag rusade ut i badrummet. Ingen själ! Jag sprang till soppåsen. Borta! Jag rusade till soprummet och slet upp locket till kärlet. Tomt! Jag rusade ut på gatan och såg en sopbil svänga runt hörnet. Damn it! Jag stoppade en tant med rollator, satte mig på ramen och skrek: Follow that sopbil.

När jag kom fram till Sävenäs, rätt mycket senare, fick jag syn på min sopbil. Jag tog mig fram, men stoppades av två bastanta sopåkare som hette Glenn och Kent.

”Min själ”, sa jag och i samma ögonblick tömdes sopbilen. Jag såg allt, inklusive min själ, färdas upp på ett band och in i elden. Strax efteråt blev den grå skorstenen grön och små, gula blommor slog ut längs dess hals. Röken som kom ut formades till puffar och bildade texten: Kyss livet!

Min själ var uppbränd, men dog hjältedöden. Jag suckade, Kent och Glenn släppte mig och jag drog mig därifrån.

”Vatt ska du, lelle vän”, ropade Kent.

”Till puben. Där ska jag dricka tio stöl och sen går jag och skaffar en tribaltatuering”, sa jag. Själlöst.