En av höstens höjdpunkter är ugnsstekta rotfrukter. I morse fyllde jag en låda med just det och kyckling. Min förhoppning var att äta det till lunch i dag.
Just det, förhoppning. För det är inte alls säkert att det blir så, det vet jag av gammal vana.
Hur som helst. Lådan i påsen och sen placerade jag påsen i armvecket precis som en wide receiver hade gjort i amerikansk fotboll. Nu gällde bara att nå kontoret med maten i säkert förvar.
De första motståndarna var Olskrokens A-lag. De stod i en klunga och diskuterade hur jag skulle fångas, sen sa de ”hutt, hutt, hutt” och glömde bort mig till förmån för spriten.
Saved by the bell…
Efter det stod ett gäng paranta damer i min väg. Taktiskt drillade, samspelta sedan 30-talet, men i ärlighetens namn är det inte helt lätt att fånga mig när man är gammal och seg. Jag gled igenom deras fälla och hörde sen gnället.
”Rut 83 var spelet”
”Jaha, jag trodde att Rut fyllde 83 och började tänka på kaffe”
”Vem är Rut?”
Därefter dök sopgubbarna upp. De är stora, starka, heter Åke eller Rolf och anfaller alltid i flock. Jag misstänkte att jag skulle sackas och var beredd på att ge upp lunchen när en av Rolfarna stannade till:
”Rotfrukter”, skrek han. De andra stannade och alla förvandlades till zombies. De började gå planlöst i cirklar, med händerna utsträckta framför sig och alla mässade monotont och rätt så otäckt:
”Måste ha …patentmacka.”
Deras nätbrynjor förvandlades till tjocka, vita trossar som växte rätt igenom de EU-godkända overallerna och jag passade på att smita.
Det sista hindret stod Ronald McDonald för. Han hotade med en pistol i höjd med Kopparmärra och skrek: ”Lunchen eller livet!”
Jag visste dock att hans puffra var lika tom som kalorierna i hans mat, så jag tog mig enkelt till kontoret.
… och där möttes jag av meddelandet att alla i dag bjöds på lunch av Grab ‘n Eat mot att vi betygsatte deras mat. Fantastiskt. Ännu ett krig vunnet till ingen nytta.
Word up, Anjo 