Jag satt och fikade med jultomten förut. Efter lite tjafs tidigare i höst har vi nått en nivå som nog kan kallas vänskaplig. Eller, kollegial i alla fall.
”Jag funderar på att skita i julklappsrundan i år”, sa han. ”Det är ändå tanken som räknas.”
”Visserligen är det fint att göra som vi gör i vår familj”, sa jag. ”Men att ett gäng prylöverbelastade vuxna i västvärlden lägger julklappspengar på välgörenhet är en sak. Att helt beröva all världens barn från presenter är en annan sak.”
”Men, om jag istället för leksaker tillverkade av tomtenissar i tredje världen bara levererar hopp, tro och glädje, då? Om jag får alla att inte bara se det materialistiska?”
Jag ryckte på axlarna.
”Det var väl det Jesus, Gandhi och Martin Luther King satsade på och det slutade ju inte så bra.”
”Människor är otacksamma”, sa tomten. ”Men, jag vägrar godta att spikmattor är årets julklapp. Det kommer att riva hål på mina säckar.”
”Får jag någon rymdraket i år”, sa jag.
Tomten skakade på huvudet.
”Har du förstått innebörden i ordet romans som jag skrev på önskelistan?”
Han tittade åt ett annat håll och började vissla.
”Men, ett paket romerska bågar, då?”
Han nickade.
”Ljusa?”
Tomten slog ut med händerna i en svårtydd gest.
”Bjuder du på kaffet, Anjo? Likviditeten är lite ansträngd just nu. Mycket fasta kostnader så här års.”
Jag betalade och vi gick.
”Tror du på tomten”, sa han plötsligt.
”Du går ju här”, sa jag.
”Jag har en existentiell kris”, sa han. ”Alla säger att jag inte finns, min runda är matematiskt omöjlig och så vidare.”
”Inget är omöjligt”, sa jag. ”Titta bara på Elisbet Höglund, hon fick nytt jobb.”
”Du har rätt”, sa tomten. ”Du ska få dina ljusa romerska bågar.”
”Den där romansen, då?”
… men så dags var tomtens släde redan identifierad som ett ufo och hela Sveriges flygvapen på väg för att genskjuta honom.
Word up, Anjo 