Den rädda skuggan går i ett förbannat regn
Det är novembernatt och jag hittar inte rätt
Mitt hem är min sorg numera
Här vilar jag mig och känner tyngden
Jag längtar fantasivärlden och bästa jobbet
Jag är rädd för mörkret när sömnen vägrar
Ljusa minnen blandas med mörka profetior
I en felbalanserad vågskål försöker jag hitta vägskäl
Och jag knycklar mitt manus för jag kan det utantill
Allt är bra är lögnen, som jag yttrat tusen gånger
Ingen vill ändå höra att jag väcks om natten
Av den klagande sorgen istället för barnet jag inte får
Mitt falska leende som jag målat med vaxkritor
Lurar hela världen att tro på mina falsarier
Drömmarna målar min grå slutpunkt
En annons om en vän eller bror
Aldrig en livskamrat eller far
Min framtid är återigen ansiktslösa skisser
Min heta, heta vilja stupar i en kall verklighet
Novembervinden är arg för 2002 river värre
Cancern som inte dör skrattar åt en rädd skugga
Jag hör mörkret och hopplösheten i mina patetiska ord
Älskade vänner, säg inte det ni känner att ni måste säga
Jag vill inte höra att jag är underbar, fantastisk och vacker
Jag har hört det för ofta och det förändrar ingenting
Min kärlek är aldrig rätt för de jag släpper in
Jag är en finfin kille, men lyckan stannar aldrig kvar
Vänaste S gav mig augusti som aldrig förr
Hon är den enda förlusten som är ren
Hon önskade aldrig bort kilon ens på skoj
Hon antydde aldrig att bra ställt var kärlek
För första gången nickade någon
Och sa att jag var bra precis som jag var
Minnet är en vacker saknad
Om än ohyggligt smärtfyllt
Men, jag ångrar inte någonting
I mitt mörka hjärtas ljusa partier
Bor hon alltid (och får obegränsat med knäckebröd)
Jag kan aldrig bara bli hennes vän
Men hennes välgång önskar jag
I varje andetag
Hjärnan säger att det måste finnas fler som hon
Hjärtat är skräckslaget för att möta nya blå dunster
Jag ljuger aldrig och är öm mellan lakanen
Perfekt på pappret, men aldrig den rätte i livet
Det är som om de jag möter söker en vacker saga
Men, bara orkar en dokusåpa med usel casting
Jag förundras hur så många väljer skit
Kärlek marinerad i otrohet, skrik och skäll
Jag hör hur de svikna önskar mig
Sen går de hem till sina män
Och jag förstår inte
Men vet att det är jag som förlorar
Hur många gånger kan hoppet dö
Innan inget finns kvar
Hur länge försöker ett hjärta
Innan det slutar slå
Jag vill packa min väska med min fantasi
Och upptäcka en annan öde ö än denna november
Jag är en rädd skugga, men längtar solen
Flickan som får mig att födas på nytt
Hon som får mig att förstå
Att de här raderna är för jävla dumma
Hon vars beröring lovar
Att jag aldrig blir en rädd skugga igen
Word up, Anjo 
Andreas. Sånt här kommenterar man bara inte.
Men du ska veta att jag läser dina ord,
dina bokstäver. Berörd…
Jag är inte så noga med kommentarer, jag säger ju till och med att jag är utled på alla positiva tillrop, även om jag vet att de är fina och välmenande.
Jag hoppas jag kan beröra med lyckligare saker så småningom.
Tänk så många tjejer det finns som inte gör annat än ältar och gnäller över sina fähundar till män, över sina otrogna, missanpassade, asociala idioter till män. ”Men….lämna honom då!” säger jag. ”Skilj dig, dra, ta inte mer skit”.
Men nej.
Hon stannar.
I samma andetag, tänk så många snälla, fina, oknepiga, tänkande, underbara killar det finns som inte vill annat än att få och ge kärlek men som alltid hittar fel och går vilse.
Livet är inte rättvist och kärlek är inte en rättighet, men fan vad jag önskar dig en toppensnäcka i julklapp.
Enligt tomten får jag vara nöjd om de romerska bågarna är ljusa, men jag hoppas att du har rätt 🙂
Vet du Andreas saknar ord för vad jag känner när jag läser dina ord.Din kärlekssorg och din förtvivlan över vad som kunnat vara. Tappar nästan andan.
Jag gråter över dina ord,det du skriver.
Men gråter också över mig egen sorg och den saknad jag fortfarande bär på.
Men jag måste tro på att det finns någon. Någon för dig och också någon för mig.
Jag måste tro så för utan hoppet tappar jag tron på livet fullkomligt!
stor kram till dig
Tack. Hopp är nödvändigt, så sant som det är sagt. Sorg är något bra, det läste jag i en bra bok i morse (Anfäkta, se posten ovan). Ja, så länge sorgen förlöses då, det är enda vägen till att komma vidare. Kram i retur.