Missbruk

I sin oerhört läsvärda bok Anfäkta skriver Peter Jungerfelt om resan ut ur alkoholens klor. Jag är stolt över att ha mött honom. Han är en bra människa och Anfäkta är lika viktig som läsvärd.

Den får mig att skratta ibland, samtidigt som vissa passager är så sorgliga att jag vill krevera. En strof i början är oerhört talande: Barnen har känslomässiga morrhår ömmare än kattens.

De raderna berör mig djupt. Nemo, huvudpersonen i boken, är på en resa där familj, vänner och kollegor har löst ofrivilliga biljetter. Hans ursäkter i början är lika lama som löjeväckande. Självklart påverkar hans missbruk andra.

Låt oss lämna Nemo en stund för att släppa in filosofidravel. My drug of choice i början av 2000-talet. Jag söp inte bort livet, men låste in hjärtat i ett rätt-och-fel-töcken. Liksom Nemo trodde jag att jag hade kontroll.  Det var först efteråt jag förstod anhörigas rädsla och ilska när jag befann mig i det och varför vännen i Stockholm sa att han skulle åka ned och sparka mig på kuken. Jag hade ett missbruk, men mina medberoende slog bakut.

Det är inte alltid så skett, och jag är inte bättre än någon annan. Kunde jag hjälpt ortorektikern  som släpade mig till affären för att köpa ännu en glass och sen räknade kikärter dagen efter för att sota? Labradorögonen och den ledsna-hund-själen som min knarkande vän hade, kunde jag förändrat dem om jag sagt mer?

Varför blundar vi eller raljerar över problemen? Varför skojar vi bort svärtan? Av skam? Av rädsla? Jag vet inte. Är det egentligen oss själva och vårt medberoende vi döljer när vi gömmer en bekants missbruk?

Eller, står vi ut med att andra går sönder om det inte fläckar vår egen vapensköld? Jag vet inte, men i Anfäkta undrar jag ibland. Medberoendet är ett tema som jag verkligen funderar kring och i boken finns stickspår som berättar om sådana som nästan är värre än alkoholismen som skapat dem.

Nemo har tur. Det känns som om han har bra medberoenden. Han upptäcks och tvingas agera. Han får ärliga svar på hur hans liv påverkat andra. Det är bland annat det som gör hans vingliga färd med otäcka hållplatser till en historia med lycklig fortsättning. Hans medberoende agerade. Utan silkesvantar, men med kärlek. Det smärtade, det är boken ett bevis på, men det läkte också.

Anfäkta är en oerhört nödvändig bok. Läs den – jag lovar att du får en rejäl tankeställare.

Förresten, kan du slita tag i dagens Göteborgs-Posten – gör det. Där syns Peter i en serie artiklar om alkohol, medberoende och annat. Otroligt läsvärt. Precis som Anfäkta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s