Regndroppar

I november börjar det alltid regna några hundra meter för tidigt. Det blev jag varse även i dag. Så, vägen hem blev frågor-och-svar med dropparna som slog ned på mitt paraply.

Och det var fint. För när jag vek undan paraplyet var vattnet längs min kind ingen tår, utan regnvatten.

”Snart”, svarade jag. ”Snart”

Och i saknaden som fortfarande gastkramar mig fanns fläckar av längtan, lust och önskan.

Det är svårt att måla färger i en grå värld styrd av slagregn och kastvindar. De frusna gräsänderna längs banken drömde om vår och tjocka pensionärer med rollatorkorgen full av vitt bröd. Jag mötte fler vattenpölar än människor. Och då och då kom saknaden över mig och rev som en osynlig klo. Rev rätt igenom allt jag inte har.

Men, fläckarna finns där. Och de regnade inte bort idag.

Det var en dag när jag öppnade ögonen igen och viskade tyst så att de lövlösa träden hörde och sparade orden till i vår när deras gröna ska påminna mig.

Jag vill längta igen.
Jag vill älska.
Jag vill somna med henne.
Jag vill vakna med henne.
Jag vill förbli där jag når fram.
Jag vill aldrig bli utfrågad av novemberregnen igen.