Det finns få människor du verkligen kan kalla vänner utan minsta förbehåll. A är en av dem. Vi har hängt ihop sen vi var små (under 80 kg). Det är sällan vi hinner ses och bara språka, men när vi gör det är det top notch. Det är som att blåsa små ballonger av hopp och oförlöst att prata med honom. Han är en jäkligt bra vän.
Annars var det triss i vattenhålskatastrof idag. På Bishops Arms lyckades bartendern/annan gäst att hälla en mjölkdrink på A:s kavaj redan vid halv sju.
Ursäkt? Nope.
Erbjudande om att bjuda på en öl som plåster på fläcken? Nix.
Ett dyblött och luddigt papper och tipset att vatten tar bort allt? Japp.
Tar man 63 spänn/öl kan man ha lite mer klass än så. Och om det sitter fem man i en bar, hur kan det ta tio minuter att serveras? Nix, Bishops får en överkorsad Anjo idag.
Lokal var också en suck. Osttallriken som beställdes blev en ostbit. När det påtalades blev svaret: Vi kan inte ta emot nya beställningar på en halvtimme för vi har så många gäster. Fint. Oj, vad dricksmuskeln kände för att jobba.
Efter att ha skickat hem A till Majera toppade jag kvällen med att köpa kinesiskt. De tre gästerna i baren tävlade om att förolämpa varandra. En var tydligen nazist. Den andre skulle bara hålla käften. Den tredje var en jävla idiot. Kocken hade inga framtänder. Det regnade blomspruta ute och jag undrade om den här kvällen hörde hemma i tragedi- eller komedifacket, eller om den borde strimlas i dokumentförstöraren rätt av.
Men, A är en jävla bra vän. Det är fan värt triss i kassa krogar.
Word up, Anjo 
Vänner är efter kärlek, gräsänder och ostbågar det bästa som finns. Kärlek har jag, gräsänderna har en vän fotograferat och gjort en tavla till mig av. Ostbågar får jag då och då när jag lägger huvudet på sned och ber snällt.
Vänner är det däremot en smula magert med. De flesta är anonyma bloggare.
Det är synd, fast det är bättre än inga vänner alls. De riktiga vännerna är ganska få, men det är så det ska vara, tycker jag. Den nivån man når med dem kan man inte nå med så många.