Den här bloggen har tre huvudspår; inlägg baserade på saker som upprör mig (inte så ofta), vardag/surrealism (desto oftare) och kärlek/känslor (med jämna mellanrum).
De föds på olika sätt.
De som baseras på saker som upprör mig (krig, våld etc) har ofta sitt ursprung i något jag just läst i tidningen eller på nätet.
De mer märkliga eller vardagliga betraktelserna är saker jag sett och sedan eventuellt dramatiserat lite. Eller så bara slår det mig att Sonya Hedenbratt faktiskt är badvakt i Säveån. Oftare än ni tror finns det faktiskt en del sanning bakom det absurda, även om en del naturligtvis är helt taget ur luften. Jag har aldrig åkt svarttaxi med Darth Vader, men jag var i Majorna och letade taxi när jag kom på idén.
De mer känslosamma sjunger jag alltid för mig själv. Så föds de, som en form av sånger som sedan blir lite småpoetiska textsjok. Jag kan gå i skogen och sjunga, lägga till en rad, dra ifrån, fixa, ändra och sen när jag kommer hem så blir det blogg av ‘et.
Nu vet ni det. Säkert ingen som intresserade sig, men så är det hur som helst.
Word up, Anjo 
I like!
Jag intresserade mig!
Jodå, lite intressant var det allt 🙂
@ Sis1 – fint.
@ Malin – namnet på din blogg tyder på att sång är din grej. Själv hamnade jag aldrig i spexet, nöjde mig med sexmästeriet under studietiden.
@ Andréa – inte så intressant som din träning, den är alltid inspirerande att läsa om 🙂
Va tråkigt att det känns som att du måste förklara dina tossiga idér och inlägg. Jag tycker att det är solklart och jag blir aldrig besviken när jag kikar förbi! 🙂
Hur är det med dig Anjo? Tolkar ditt förklarande utspelande som att du knyter ihop en säck ingen av oss vill se ett snöre i närheten av. Förklara sig gör man när man har gjort fel. Vad har du gjort? Ostbågar och ångest är smulor som blir ett med underlaget, giv det tid. Realism är absurdt.
@ Sandy – åh, så kände jag inte alls. Det var bara ett ryck på axlarna och så här tänker jag som födde det inlägget.
@ JJ – bra, tack. Jag läste nog inte in så mycket i det här som du gjorde. Jag bara filurade kring hur jag tänker när blogginlägg föds och så blev det det här inlägget. Jag har inget intresse av att förklara mig utifrån idén att jag gjort fel – för det har jag inte. Jo, möjligen när jag var fem år och fixade en översvämning…
Inte för att det har ett smack med själva inlägget att göra men jag tänkte att du kanske skulle uppskatta den här: http://www.facebook.com/home.php?ref=home#/photo.php?pid=2824688&id=685198804&ref=mf
Hehe, jag älskar den bilden. Helt underbar.