Barnkalas

I mitt kvarter bor realisten. Han bjöd in nejdens ungar på barnkalas och jag fick slinka med som medborgarvittne.

Först bjöd han på tårta och skar bort en stor bit som han proppade i sig själv. Barnen tittade storögt och sorgset på sina små tårtbitar.

”Det där gjorde jag enbart för att bevisa hur orättvist det blir om en för stor del av kakan går till den som redan har för mycket”, sa realisten. ”Du fick kulturanslagen, Rickard och på Lisas tallrik hittar vi infrastruktursatsningarna i Västsverige.”

Efter tårtan var det en moloken skara ungar som lockades till att tävla. De sken upp, tills realisten sa att det var en poänglöspromenad utan några rätta svar. ”Vad är det för mening med att vinna, ni är ju ändå en förlorad generation?”

Hela havet stormar hade kunnat pigga upp, men så slog realisten sönder alla stolarna och sa att så går det när klimatet hotas och naturen går till motattack. ”Var inte rädda för flisor i arslet, om 50 år drunknar vi allihop.”

Därefter bjöds det på fiskedamm. Alla påsarna var tomma, eftersom havet, enligt realisten, var utfiskat.

När han sen slog på Sjunde inseglet och förklarade att det gav en mer trovärdig uppväxt än Svampbob, då började till och med jag skruva på mig.

När kalaset nästan var slut ringde det på dörren. Det var ett ensamkommande barn.

”Stick”, sa realisten och drämde igen dörren. ”Okej, nu ska vi vaccinera oss mot svininfluensan och sen sätta knorren på den köpstoppade julskinkan.”

I det ögonblicket flydde vi alla. Längre ned i svalen stod två dörrar öppna.

”Ni vill nog inte komma på barnkalas”, sa pessimisten. ”Min tigerkaka blir nog bara en ozelotkaka.”

”Välkommen in”, sa optimisten. ”Jag har inget att bjuda på, men två bingolotter och en triss. Det kommer att lösa sig.”

Numera är det barnkalasförbud i Olskroken.