I morse, på väg till jobbet i kylan, såg jag en gräsand som bröstade upp sig. Sen öppnade den sin lilla näbb och sjöng O Sole Mio. Omedelbart flockade sig kvinnliga singeländer runt honom och tjattrade väldigt upphetsat.
Det blev nästan lite slagsmål om hans gunst, men rätt snart simmade han, med sitt hjärtas dam, mot en soluppgång som skulle komma om en timme.
Funkar det för änder, måste det funka för mig, tänkte jag en stund senare. Jag vill träffa någon, jag vill bli kär, dags att sjunga. Jag stod mitt på Drottningtorget, harklade mig och brast ut i O SOLE MIO.
… och plötsligt var jag omringad av gräsandshonor.
Word up, Anjo 
livet är tufft… 🙂
Just den scenen har jag faktiskt inte så svårt att mana fram. Är det bra?
Sämre sällskap kan man ha…fast att bli kär i en enda verkar vanskligt.
Tips till nästa gång; Bjud på ostbågar medan du sjunger, mjöligen attraherar det fler grupper av kärlekskranka.
@ Sis 1 – nej, antagligen inte.
@ Tvillingen – och du tror att jag skulle kunna sjunga utan att stoppa munnen full av ostbågar? Hur sexigt är det att spraya trånande kvinnor med cheez doodles-smulor?
*ler och kan höra dig ända hit 😉
På en skala? Rätt så om damen i fråga också är en ostbågeälskare….
@ Bittan – hoppas det inte var för falskt.
@ Tvillingen – det förstås. Jag ska överväga saken 🙂