Fredagen tillbringades med Huldran. Det är min kära vän J:s beteckning på sig själv. Hon är en av världens bästa människor.
Och naturligtvis blev en eller kanske två öl på Skål istället till en helkväll. Minnen från tiden när vi ibland satt på Handelshögskolans tak och funderade på livet eller irrade omkring i gryningen på väg hem från ett skönt kalas blandades med tankar om framtiden.
Det är märkligt med vissa människor, vi kanske inte ser dem på år och dag, men när vi möts är det som om det var igår. Vi är tillbaka och lika nära som alltid. Så är det med J. Vi såg varandra på Vasaplatsen och kastade oss i varandras armar – hej!
Senast sågs vi i London, dessförinnan minns ingen av oss när det var. Men, det spelar ingen roll. När vi ses är vi där. Som då. Som nu. Som nästa gång.
Hon är en av mina maskrosor. Världens bästa huldra, dessutom.
Fint.
Word up, Anjo 
Fint. Sådana människor får man inte släppa, de är värda för mycket. Priceless till o med.
Jäpp, så är det verkligen. Hoppas brunchen smakade.
Var hon sig lik, jag såg ju henne sist i London också.
Ja, Huldran är alltid Huldran som tur är.