En späd flickröst bröt tystnaden i morse. Jag stod på en mörklagd gräsplätt i Olskroken när rösten och ett märkligt ljus närmade sig.
Det var Emils lillasyster Ida.
”Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nå’n sätter fart”, sjöng hon, samtidigt som hon hoppade fram som små flickor gärna gör i idylliska filmer.
Bakom henne förändrades världen. Det frostbitna värmdes och små blommor började att spira. Tre bastanta och fryntliga snickare jobbade visslande några meter bakom henne. En av dem byggde en grind som barnen i tavlan Grindslanten skulle sitta vid. De andra två byggde långbord så att barnen i Bullerbyn kunde ha saftkalas. En lärka drillade i skyn. A-lagarna drillade inte alls, ety det var arla morgonstund, och överhuvudtaget doftade det vacker vår. Trots att det var den 14 december.
Jag vände mig om och stelnade till. Från andra hållet kom en måndagsdeppig Mårran glidande och förvandlade bilar, lyktstolpar och felstavade butiksskyltar till is. Bakom henne halkade gamlingar på den färska isen och bröt åldrade lårbenshalsar och armbågar. Bilar kanade omkring och kysste varandra i baken på ett oromantiskt sätt.
De var på kollisionskurs. Den väna Ida och den deprimerade Mårran skulle strax ränna in i varandra om jag inte hindrade dem. Då såg jag en humla och satte mig på huk. Precis som jag har en viss förkärlek för rultiga gräsänder diggar jag tjocka humlor. Jag glömde bort allt, blev 31 år yngre, och log. Istället för att stoppa flickorna.
Så small det. Ida krockade våldsamt med Mårran. Sommar smällde ihop med vinter. Ljus med mörker. Gin med yatzy. Damerna försvinn i ett rökmoln.
När det skingrades var sommaren borta, men också den iskalla vintern. Kvar var Sverige. Lite lagom så där.
Jag tittade på de andra flanörerna i Olskroken. De såg inte glada ut, men inte heller ledsna. De såg helt enkelt inte ut. De tittade ned och bort.
Bort mot ett avlägset ljus som blinkade som en fyr. Nej, det var morsekod. Och jag nickade när jag bokstaverade:
Då blir barna fulla med sommar och bena blir fulla med spring.
1-0 till Ida, tänkte jag och gick mot jobbet. Bums halkade jag på en isfläck och insåg att Mårran kvitterat.
Fortsättning följer …
Word up, Anjo 
I love it! Så klockrent!
Här i mer nordliga nejder leder Mårran för tillfället men Ida har hållit ställningarna fint hela hösten. Jag tror att hon tagit jullov nu och låter Mårran sköta vädret ensam över helgerna. Så jag får väl ge mig upp och leta rätt på vinterjackan och sluta sura för att det blir kallt. Brrrr vad jag avskyr snö och kyla.
Lite Narnia-känsla här. Tack för att jag reste iväg en stund. 🙂
Charlotte – tack, tack.
Tvillingen – jag gillar Ida mer än Mårran, fast bägge har sina goda sidor.
Lorraine – Narnia är fina grejer. Aslan är världens bästa lejon, efter IFK Göteborgs klubblejon då.
bröt du något?
Nä, mitt löfte om kyskhet, fattigdom och att aldrig ha röda strumpor är sedan länge ett minne blott.