Min själ är redan där
Metar med det spö
Min storebror täljde till mig
Med sin stora morakniv
Längst ned i hagen
I en liten dunge
Tystnaden
Återhämtningen
Själen sträcker på sig
Sipprar ut ur pojken
Täcker hela ängen
Och älskar med allt som är där
Jag längtar alltid
Stillheten
Abborrarna
Och väntan på ingenting
Blomdagarna
Är långt borta än
När jag går där snart
Bryter stegen froststel mark
Men ändå
Jag kan höra tystnaden
Och se vattnet
Där abborrarna bor.
Dalar
Små grusvägar
Med gräsvägvisare i mitten
Ett mini-Elysion
Grustaget där jag flög
Skogsbrynet där jag var indian
Lupindalen där jag blev poet
Grävlingstigen där jag väntade
Snart
Dagar
Som är själens
Klocklösa paradis
Word up, Anjo 
Åh så underbart härligt det låter..nästan som en förälskelse..eller nästan förresten det är ju det…ditt hemma. Kram!
Åh, det finns ingenting som är som hemma!
Bittan – det är mitt hem borta från hemmet, mitt andningshål.
Charlotte – det är mitt sommarställe, huset där föräldrarna bor för jämnan.