Barn

I dag var en dag när en del saker bubblade upp. I morgon är det bättre, men ibland skär sådant här sönder mig.

Du har ju barn själv! Ja, du vet ju hur det är med blöjbarn. Har du inte barn, det var jag säker på? Du är gift, va? Jag fattar inte att du är barnlös. Är inte du upptagen, hur är det möjligt?

Herregud, om jag fick en spänn för alla gånger folk tog det där för självklart… Vad fan ska jag göra? Hänga en skylt runt halsen med texten:

Nä, jag är singel. Jag försöker ändra på det. Nä, jag har inte barn. Ja, det gör skitjävlaförbannatasmycket ont i själen då och då! Att krama kudden är överskattat. Ja, jag har nätdejtat. Jag har träffat tjejer på jobbet. Jag har varit kär. Jag är 37,5 år och jag har inte barn. Eller fru. Eller sambo. Jag är inte som ni. Jag är tydligen rudad. Jag har försökt. Jag vill. Men. Jag. Har. Inga. Barn. Det enda ultraljud jag gör är när jag skrapar tandsten. Nej, trots att jag är så fantastisk har jag inte fångats för länge sen och om du nu envisas med att klämma ur dig den klyschan – varför lämnar du inte din gubbe till förmån för mig? Hör du dåligt? Jag har inga barn. Jag har ingen liten familj som jag bildat med henne. Jag har fan inte det. Mitt hjärta är lika gott som mina frukostar. Jag pippar inte runt. Jag tror att ärlighet är ett sätt att leva och inte bara ett ord. Jag älskar. Men, jag har inga barn. Jag har ingen familj. Att mitt finger är ringfritt beror på avsaknad av något. Jo, du vill säkert vara uppmuntrade, men plattityder don’t make babies. Och, inte jag heller, tydligen. Am I clear?

Hmm, det hade blivit en lång skylt.

Kanske är det bäst att fortsätta att låtsas som ingenting? Fortsätta le åt alla andras lycka och inte ens låta det sippra ut att jag inte har det ni har. Skämta bort tomheten och det ständiga undrandet – är det min tur nästa gång?

Äh, jag vet inte. Det gör ont. Det är precis vad det gör. Ont.