Ett. Sju. Tio. Oändligt

I nästan alla religioner finns en gyllene regel. I Bibeln sammanfattas den som:

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Bra där. En regel. Och kristallklar dessutom.

I katolicismen har vi sju dygder och sju dödssynder. Var som de förra och avstå de andra – då blir allt bra.

Helt okej. Sju enkla regler. Dessutom varandras motsatser. Okomplicerat.

I gamla testamentet fick Moses ta emot tio Guds bud. Två stentavlor som berättar allt vad vi ska och inte ska göra.

Överkomligt. Tio konkreta förhållningsregler. Jag kan köpa dem.

… och det är då jag inser hur skönt det är att Gud inte är svensk byråkrat.

Fattar ni hur jobbigt det hade blivit för Moses att bära ned stentavlor med hela Svea Rikes Lag? Bara att recitera dem hade motiverat de där 40 åren som Israels folk vandrade i öknen – och de hade känts som 200 år.

Dessutom hade han inte fått det för Gud, som givetvis också varit skyddsombud, och beordrat att Moses max fick lyfta 20 kilo.

Naturligtvis hade inte heller den okontrollerade sprängningen av Jerikos murar med hjälp av basuner godkänts av arbetarskyddsstyrelsen.

Och plötsligt inser jag att Jesus aldrig fått gå på vatten utan flytväst om Gud var svensk byråkrat. Självklart hade Jesus förvandlande av vatten till vin krävt att han i förväg sökt serveringstillstånd. Dessutom hade han förstås fått sin Golgatavandring och korsvistelse omvandlad till färdtjänst och villkorig dom med fotboja. Något som på allvar hade ställt till det när det gäller trosuppfattningen och tolkningarna av Bibeln i våra dagar.

Nä, tacka vet jag gyllene regeln. Den räcker för mig.