Herakles

Det är alltid intressant att träffa gamla obekanta. I morse mötte jag Herakles, killen bakom de tolv antika stordåden. Han stod lutad över sin rollator och deppade. Inte ens grekiska hjältar kan få folkpensionen att räcka hela vägen sa han.

Då klev en av den nya tidens stöttepelare, en professionell pokerspelare, ut ur sin bil och sa att Herakles skulle få 20.000 kronor om han utförde ännu ett stordåd. Det var en blåsig morgon och uppgiften var att få de nakna och rätt mesiga träden att sluta följa vinden.

Herakles satte igång. Fick stopp på ett träd. Gick till nästa. Det första började svänga igen. Back to square one. Men, långsamt fick han grepp om det. Fler och fler träd stod stilla, stod emot vinden.

Efter en knapp timme yrde snön längs boulevarden i Olskroken, men träden stod stilla. Helt stilla.

”Fantastiskt”, sa pokerproffset. Han plockade upp pengarna ur sin tjocka och än så länge obeskattade plånbok och räckte över belöningen.

Herakles tog pengarna och log, men i nästa ögonblick kom en vindpust och slet iväg femhundralapparna med en hiskelig fart. De for upp mot morgonhimlen, långt bortom en grekisk hjältes nedplockningsförmåga.

Hans axlar sjönk ned och han tog ett rejält tag om rollatorn, stålsatte sig inför ännu en vecka med kattmat.

”Vad sägs om en kopp kaffe”, sa jag.

”Behöver jag hämta bönorna i Brasilien”, sa Herakles.

Jag skakade på huvudet. Han log tacksamt.