Meningslös djungel

I morse vaknade jag och sa: ”Från och med i dag är jag som alla andra. Jag är en människa. Nu ska jag äta frukost.”

Fast, det var som om min fantasi ville stoppa det här. Så den kontrakterade alla obetydliga typer på Jorden för att blockera min väg mot en förvandlingsfrukost. Först i ledet stod Klasse Möllberg och Martha Stewart, flankerade av birollsinnehavarna i den 47:e Beckfilmen, eller om det var Wallander.

Jag ville inte vara som dem, men var fortfarande sugen på normalitet. Så jag fintade Banarne och mötte Medusa. Hennes hår var små slingriga giftsnokar, det vill säga finansanalytiker och börsplacerare, som alla talade med kluven tunga. De skulle inte hindra mig, så jag högg av ormen som väste ”sälj”, men då växte två nya fram som muttrade om ”bonus oavsett” och ”insider”. Jag kastade en gammal upplaga av Nya Finans på golvet och resultatet blev en hjärtlös ormgrop som kringlade sig kring uttrycken hausse, baisse och annat.

Sen mötte jag fyra knallar med smort munläder. De visste inte riktigt vad de skulle göra nu post-Dagens Hushåll och viftade med fantastiska knivar, äkta skinplånböcker, skruvdragare och stekpannor. Jag viskade skatteinbetalning och så förvandlades de till små, blöta fläckar.

Några coverband senare närmade jag mig köket. Deras slaktande av John Fogerty avbröts när jag slängde en sprayburk med väteperoxid framför dem. ”Pax för att vara Janne Bark”, skrek den förste gitarristen och det initierade ett våldsamt bråk med både lavetter och plektrumklösningar.

De kommersiella tv-kanalernas inköpsavdelningar var nästa hinder, men de hade sina huvuden uppe i sina egna häckar, så jag hoppade bara över dem, som ett gäng töntiga plintar av mellanstadiehöjd.

En förkrossande majoritet av mina branschkollegor var nästa gäng att finta bort. ”Titta ett meningslöst reklampris”, sa jag och alla sprang som nackade höns mot en guldäggschimär.

Lätt svettig av den meningslösa djungel jag skulle leva i, men fortfarande full av längtan dit, såg jag slutligen köket hägra. Då tornade det sista och värsta hindret upp sig. Det var mitt alter ego som laddat en hagelbössa med absurda statusuppdateringar och tweets och siktade på mig. Han var fullt besluten att inte låta Anjo bli Andreas.

”Snälla, gör det inte. Låt mig skriva vettigheter från verkligheten om att jag ska hämta pizza. Skjut inte. Låt mig vara som alla andra och fylla världen med meningslöshet och strömlinjeformad kommunikation. Det är bäst för alla”, vädjade jag. ”Låt mig vända om och bli en av de jag just passerat. Låt mig bli en drönare.”

Han skrattade bara och tryckte på avtryckaren. En myriad av vansinnigheter slog in i min lekamen och inte ens min fantasiskottsäkra väst stod emot.

Telefonen ringde. Jag släpade mig dit och svarade.

”Hallå.”

”Vem är det”, sa Buddha från en solstol i Shangri-La.

”Anjo”

”Gott. Det var allt jag ville höra”, sa Buddha och lade på.

Nu ska jag äta frukost. Det blir blåbärspannkakor och bara jag och Darth Vader är bjudna.