Ibland är döden en korrekt byråkrat
Som knackar klockan rätt på vår port
Andra dagar är den bara rabiat
Och stjäl små änglar alltför fort
Inte ens vackra ord bildar en mening då
Hur mycket kärlek man än ger sin röst
Så slukas allt av ett tomrum dit ingen kan gå
För det är dagar då inget skänker tröst
Då skriker tystnaden varför igen och igen
Fastän den vet att ingen har några svar
Förblindade av tårar söks en bortsprungen vän
Vi ber att allt är falskt och att han finns kvar
Det är inte rätt att tvingas släppa en liten hand
En färsk ängel får bara inte resa bort
Dess vingar är inte redo för himmelens land
Den resan gör äventyret så orättvist kort
Man vill säga att även tårar utan slut tar slut
Att minnet av änglarna finns i varje hjärtas slag
Och att när vi möts i Elysion har de bus på lut
Men det är ord för en annan och senare dag
Låt mörkret härska och slita till solen tar över
Då kan du med ömhet se på en himmel så klar
Lyssna när vinden viskar till trädtoppar och klöver
Att nu bor där en ängel som bara är underbar
Orden föddes när jag läste en bloggpost idag. Jag beundrar och uppskattar orden som alltid skrivs där. Idag var de så svarta de kan bli. Orden föddes då, men de handlar lika mycket om alla andra änglar. Stora som små. All värme till er.
Word up, Anjo 
Vackert Anjo, om det som är det sorgligaste av allt.
Markattan
Ja små änglar borde få finnas kvar här länge än. Den fine fine pilten, så sorgligt.
Den ledsna tvillingen
Tack Anjo. Så fint.
Så starkt. Så bra. Får mina ögon att tåras.
Kan inte skrivas finare än så…
Fasching – jag kan inte ens ana er förtvivlan, men skickar all min värme.
Markattan, Tvillingen, Farsanmittilivet, Fiffi – ord är det enda som kan förklara på något vis, när jag tänker på sådana här hemskheter, även om deras tröstverkan inte kommer förrän en senare dag.
Underbart fint.
Så otroligt vackert om det sorgligaste sorgliga…
Kerstin – tack, väldigt snällt sagt.
Honungspojkens mamma – jag vill bara säga hur glad jag blir när jag kikar in i din blogg. Vilken kämpe han är, honungspojken.
Precis vad jag behövde läsa, och precis vad jag nog egentligen inte orkar.
Vackert, oavsett. Tack.
Varsågod. Jag har tittat in i dina ord ibland och förstått vad som hänt och berörs djupt varje gång jag läser där. Värme.
Tack snälla. Orden känns knapphändiga men behövs.
Ord ger oss inte tillbaka förr, och kan aldrig väcka liv i de som sover, men de är ändå en fantastisk tröst och lindrar otroligt.
Att minnas de vi saknar i vackra, ljusa ord gör på något sätt att den tid vi fick tillsammans ges så mycket värde och tar bort en del av sorgen över den tid vi aldrig fick.
Jag hoppas att ditt nick – itsgonnabefine – snart kan ändras till itisfineandwillstaythatway
Tack, det är väldigt fint av dig.
Orden är en tröst men också en nödvändighet. Tror jag skulle sprängas utan dem.
Jag kan förstå det. Ord har exakt samma vikt för mig väldigt ofta. Jag behöver skriva dem för att förstå världen.