Det var halt idag. En gräsand halkade och drattade på stjärtfjädrarna. Då började en knipa skratta. Ett kärlekslöst skratt, ett rått och elakt skratt.
”Lägg av”, skrek jag. ”Hur tror du att världen ska kunna bli vacker om man hånar andras olycka? Tänk om det var din häck som snart hade fler färger än en gräsandshanes vårdräkt?”
Då blev knipan ångerfull och stötte upp lite av sin frukost som en fredsgåva. Och då blev jag, i min tur, ångerfull för att jag hackade så kraftigt. Jag satte i mig lite av det slabbiga vita brödet och log tappert mellan kväljningarna.
Nu är det jag som börjar med LCHF, för fan.
Word up, Anjo 